Politisk prestige å ena sidan. Riskanalys å den andra. Dragkampen går ut över de svagaste och mest skyddslösa ibland oss – våra minsta. Så ja, det är värdefullt att diskussionen för och emot att införliva barnkonventionen med svensk lag har kommit igång ordentligt de senaste veckorna (bl a här, här, här, här och här).
Själv är jag emot eftersom barn i Sverige redan har det bättre än i andra länder. Sverige har ratificerat barnkonventionen, gott så, men låt det stanna vid det om det inte klart kan visas att svensk lagstiftningen är otillräcklig.
Statsminister Löfven har på förhand i regeringsförklaringen (s. 13) tagit ställning för att göra barnkonventionen till svensk rätt. Oavsett om man är barnlös eller förälder gissar jag att man som normalt funtad samhällsmedborgare ändå ställer sig frågan på vilka sätt barnkonventionen konkret – inte symboliskt – kommer att stärka barns rättigheter i Sverige?
Remisstiden har i dagarna gått ut för de instanser som på regeringens uppdrag funderat på saken. Barnombudsmannen, Barnens rätt i samhället med fler menar att ett införlivande av konventionen per automatik kommer att stärka barns rättigheter. Konkreta exempel på hur, har de svårt att ge. Det tycks mer handla om att konventionen är en slags magisk formel som löser dagens problem med barn som kommer i kläm i förvaltning och rättsapparat. Sedan finns det andra remissinstanser som ser mer kyligt på saken och hissar varningsflagg.
Låt oss för en stund bortse från Justitieombudsmannen och Kammarrätten i Stockholms sågningar (här och här) av Barnrättighetsutredningens förslag. Vi blundar för kritiken och införlivar konventionen med svensk lag, som statsministern lovade i regeringsförklaringen en månad innan tiden gick ut för remissinstanserna att lämna synpunkter.
Riksdagen går alltså till beslut och barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2018 i enlighet med utredningsförslaget. Regeringen Löfven hyllas av Barnombudsmannen som jublar.
Bara ett problem. Detta med barnen.
Som Kammarrätten i Stockholm påpekar i sitt remissvar: Att ge barnkonventionen status som nationell lag medför att tolkningsansvaret och intresseavvägningar läggs på förvaltningsmyndigheterna och ytterst på domstolarna. Det innebär också att intresseavvägningar som i dag i första hand bygger på politiska överväganden flyttas över till de rättstillämpande myndigheterna.
Vad säger då Sveriges riksdag och regering? Är det acceptabelt att avvägningar om t ex bostadsbyggande och trafikplanering visavi barnens behov av lekplatser flyttas över från de förtroendevalda politikerna till domare och tjänstemän? Nära tusen av domarna i Sveriges domstolar är för övrigt nämndemän som är nominerade av Sverigedemokraterna. Ska barnkonventionen styra också vilka som sitter i våra domstolar?
Artikel 12 om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd, utgör själva essensen i barnkonventionen och där påpekar Kammarrätten: Vilken betydelse barnets åsikter rent faktiskt ska ha framgår inte vilket enligt kammarrätten är nödvändigt för att artikeln ska få någon praktisk betydelse. Inte heller ges i artikeln vägledning för den avvägning mellan olika intressen som kommer att behöva göras inom olika rättsområden, vilket också är en nödvändig förutsättning för artikelns tillämpning.
Vi fortsätter scenariot att barnkonventionen har blivit svensk lag 2018. Valet 2022 närmar sig och i Sverige har barnperspektivet snarare grumlats än stärkts. För som JO påpekade i sitt remissvar i oktober 2016:
”Argumenten för att göra barnkonventionen till direkt gällande lag framstår dels vara av symbolisk karaktär, vilket i sig kan tyckas vara harmlöst, men det är samtidigt uppenbart att en sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har. Jag (JO, min anm) ser alltså, betydande nackdelar med en sådan lagteknisk lösning. I den mån det finns behov av ytterligare bestämmelser om att barnets bästa ska beaktas och om att ett barn ska få komma till tals talar mycket starka skäl för att detta i stället bör ske genom ändringar i lagstiftningen på de aktuella områdena.”
Och nu infinner sig frågan: Om det visar sig att barnkonventionen inte har stärkt barnens ställning utan i stället skapat kaos i rättstillämpning, kommer då Sveriges riksdag och regering att befria våra minsta från konventionen och återgå till den ordning om barns bästa som gällde före 2018? Kommer i det läget barnens bästa att gå före politisk prestige? Jag tvivlar.