Jag anklagar inte statsvetarprofessor Ulf Bjereld för att han tackade ja när kulturdepartementet erbjöd honom uppdraget att se över statens stöd till trossamfunden (direktiven kan läsas här). Jag hade förmodligen tackat ja själv om ”min” regering hade tillfrågat mig.
En annan sak är om Bjereld är rätt person för uppdraget. Sin statsvetarprofessur till trots – i samhällsdebatten har Bjereld inte utmärkt sig för politisk objektivitet, tvärtom. Men av allt att döma ansåg regeringen att Bjerelds klart uttalade S-sympatier inte var en belastning utan en merit.
Desto märkligare då att regeringen i direktiven (här) inte mindre än fyra gånger på åtta sidor inskärper att Bjerelds kommande utredningsförslag ska vara väl förankrade bland riksdagspartierna. Det understryks till och med att det är ”centralt” att det finns ett brett parlamentariskt stöd för utredningens förslag.
Visst, vi har religionsfrihet men vi får aldrig legitimera förtryck och våld med hänvisning till religiösa eller kulturella uppfattningar, skrev jag tidigare i år i en artikel med anledning av debatten om förtrycket av företrädesvis kvinnor i hederns namn. Dessförinnan men också senare har det avslöjats (bl a här) att hot, hat och förtryck finansieras av oss skattebetalare i form av statlig stöd till trossamfund som bryter mot västvärldens värderingar om mänskliga fri- och rättigheter, jämlikhet, jämställdhet, majoritetsbeslut och andra principer som vi annars inte är beredda att ge avkall på. Så ja, regeringen gör väldigt klokt i att tillsätta en utredning som ser över och stryper systemet med stödformer och stoppar miljonregnet över samfund som propagerar intolerans och hat. Och det oavsett om dessa krafter åberopar religionsfriheten som stöd.
Men hur tänker regeringen säkra att S-märkte Bjerelds förslag när dessa läggs fram i mars 2018 är väl förankrade bland riksdagspartierna och har parlamentariskt stöd? Det naturliga vore förstås att tillsätta en parlamentarisk kommitté med Bjereld som ordförande, där företrädare från samtliga partier får stöta och blöta sina tankar för att slutligen i form av ett betänkande enas om vad som behöver göras. Samtidigt finns förstås risken att någon eller några företrädare för oppositionspartierna anmäler en avvikande uppfattning. I ett kommittébetänkande dokumenteras detta på ett transparent sätt i form av skriftlig reservation eller särskilt yttrande.
Men som ensamutredare behöver Bjereld inte bekymra sig om uppfattningar som inte stämmer överens med hans egna. Enligt direktiven ska han förses med en referensgrupp med företrädare från riksdagens partier. Det är en infernalisk ordning som innebär att utredaren kan jobba ostört med att tillgodose regeringens önskningar samtidigt som företrädarna från de andra partierna likt en gisslan får sitta med vid sammanträdesbordet, lyssna på utredarens stordåd men ha noll inflytande och ingen rätt att få sina betänkligheter dokumenterade.
Vet av erfarenhet att man som referensgruppledamot vid första sammanträdestillfället får deklarerat för sig att man ska fungera som bollplank. I Utredningssverige betyder det att man kan invända mot både det ena och andra men till ingen nytta. Ännu mindre får man reservera sig eller ens foga ett särskilt yttrande till betänkandet. Detta med följden att man som aldrig så oenig referensledamot bara har att svälja att utredaren mörkar en bristande samsyn med formuleringar som att ”referensgruppen har i allt väsentligt varit ense med utredaren i hans/hennes bedömningar”.
Med detta sagt, Ulf Bjereld och hans referensgrupp har en viktig uppgift framför sig.