Vårkampanjade på Medborgarplatsen. Trugade väljarna bland annat med kartor med basilikefrön, praktiskt placerade i rader på pappersark som alltså bara var att trycka ner i balkonglådan eller blomkrukan.

Jag kom i småprat med en man som sett bättre dagar. Den luggslitne var född på Öland visade det sig, i Byxelkrok, och han frågade om min dialekt.

Vi stod där och påminde varandra om härliga platser på Öland. Jag nämnde Vickleby ängar och bädden av sippor i vitt, gult och blått som prunkar i tider som nu. Nej, han hade aldrig varit där men däremot jobbade han i sin ungdom i Mörbylånga hamn, med att lasta av sten från Gotland.

Jag sneglade på klockan, det började bli dags att runda av. Lite så där aningen för hurtigt stack jag till honom några extra frökartor och sa att han nu borde gå hem och sätta basilikafrön i balkonglådan.

Jag har ingen balkong, sa han.

Nej men det går lika bra med en vanlig blomkruka, sa jag.

Jag har ingen blomkruka heller för jag bor på ett vad heter det nu igen … jo, just det, jag bor på ett härbärge. Där finns varken balkong eller blomkruka.

Men det finns kanske en gräsplätt utanför, försökte jag.

Och jo, det gjorde det ju faktiskt, en liten grässtump intill entrén. Jag kan plantera fröna där sa mannen och sken upp.

Han log, jag nickade och vi sa hej.

Några timmar senare satt jag på en tunnelbanevagn ut till Alby, tog en öl och köpte gummistövlar på Biltema. Tankarna på den luggslitne och hans bekymmer med basilikafröna har jag svårt att släppa.