I morse var det Göran Greider (P1:s Godmorgon Världen!), i går var det Stefan Löfven (S-möte i Örebro) och Gustav Fridolin (Ekots lördagsintervju). Det går inte en dag utan att det inskärps från regeringshåll och dito närstående att OM också övriga medlemsstater i EU tog sin del av flyktingansvaret då skulle EU klara detta galant!

Vad som tycks ha gått regeringen förbi är att majoriteten av EU:s medlemsstater – särskilt Medelhavsländerna och de forna öststatsländerna – inte alls delar denna S/MP-märkta krisanalys utan snarare uppfattar Sveriges agerande som en del av problemet. Enligt dem är det Sverige som genom en naiv och alltför ogenomtänkt asyl- och invandringspolitik har lockat flyktingströmmarna till Europa och därmed bidragit till det stenhårda flyktingtrycket. De anklagar Sverige (och Tyskland) för att ha brutit mot en europeisk konsensuslinje som enligt deras mening främst innebär ett värnande om välfärd och nationell identitet.

Frågan som därför måste ställas är om det över huvud taget finns en gemensam syn i grundläggande värdefrågor inom EU:s medlemsstater? Mycket tyder i dessa dagar på motsatsen – se bara på vad som händer i Orbans Ungern, Kaczynskis Polen, britternas misstro till hela EU-projektet, Grekland och emukrisen som långt ifrån är över, osv.

Eller måste vi i fortsättningen hoppas på att det enda som förmår att hålla ihop unionen är EU:s gemensamma regelverk? Att det helt enkelt kostar för mycket för ett land att strunta i reglerna och bryta sig ut ur gemenskapen? I veckan ställde jag den frågan till forskare hos Sieps när Konstitutionsutskottet var på besök hos myndigheten. (Sieps budgetanslag faller inom utgiftsområde 1 som ligger under KU, och för utskottet är det så klart viktigt att besöka ”sina” myndigheter under mandatperioden). Begripligt nog gavs inget exakt svar på min fråga.

Men som sagt: EU:s gemensamma värdegrund – existerar den?

Journalisten och författaren Richard Swartz fångar vad jag är ute efter. I en DN-krönika målar Swartz upp en dyster bild där EU:s medlemsstater inte längre har vare sig kraft eller vilja nog för att kunna enas i den helt fundamentala frågan om solidariskt flyktingmottagande. Med följden att EU riskerar att reducera sig själv till en diskussionsklubb utan personligt ansvar.

När jag läste juridik hade ämnet EG-rätt en ytterst undanskymd plats på schemat. Sverige var inte medlem av den europeiska gemenskapen, det skulle dröja ännu några år till folkomröstningen och det svenska inträdet 1995. Därefter har jag följt EU-politiken mest på avstånd, men att EU-bygget knakar rejält i fogarna kan inte ha undgått någon.

Något viktigt säger mig att vi EU-vänner bör lägga på ett kol för att senast till Europaparlamentsvalet 2019 kunna presentera en rekonstruktion av EU. Priset för ett fortsatt sammanhållet och betydelsefullt EU med 28 eller fler medlemsstater är kanske att kraftigt minska graden av överstatlighet och detaljstyrning. Hur smärtsamt detta än kan vara för många av unionens hängivnaste försvarare.