Till 25-årsdagen fick jag mitt efterlängtade förstahandskontrakt – 26 kvadratmeter på nedre botten i Farsta strand (HSB). Behövde akut pengar till säng och soffa samt lite annat praktiskt. Stegade in hos SEB på Västerlånggatan i Gamla stan (alltjämt min bank) för att få låna pengar. Pluggade juridik då och slog mig bestämt ner framför bankkvinnans skrivbord och hivade upp lagboken lite så där lagom nonchalant för att visa att jag minsann var en person att lita på.

Varvid banktjänstemannen påpekade att jag faktiskt redan levde på lånade pengar (studielån) och därför från bankens synpunkt var en osäker lånekund. Men kunde jag fixa en pålitlig person som kunde agera borgensman åt mig skulle man ta saken under övervägande.

Min lillebror hade både fast jobb och stabil inkomst och ställde lojalt upp. Till min stora lättnad gick kreditprövningen igenom, och 15 sköna tusenlappar senare hade jag inhandlat bäddsoffa och annat livets nödtorft som jag just då var i trängande behov av.

Minnet av mitt första och enda banklån dök upp när jag under dagen följde nyhetsrapporteringen om att svenska ungdomar hur enkelt som helst kan ta sms-lån och andra lån utan säkerhet för att finansiera sina terrorresor till IS i Syrien. Nu verkar det jobbas febrilt för att finna en lösning som sätter stopp för detta (uttalande av ansvarig minister här) men frågan kvarstår:

Hur blev det så lätt att låna?