Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin förklarar de vikande opinionssiffrorna för sitt parti med att väljarna har en förväntan på en förändring. Senast man kunde höra henne göra den analysen var i veckan (skrålla ner en bit i texten) med anledning av SCB:s partisympatimätning.

Låt oss leka med tanken att vi röstade på Stefan Löfven i förra valet. I skarpt läge förlorade statsministern omröstningen om sin regeringsbudget och Löfvens utlovade förändring frös inne, till hans väljares stora besvikelse. Enligt Jämtins analys bestämmer sig då dessa besvikna S-väljare för att inte lojalt sluta upp bakom Löfven. Man upphör tvärt med att visa sitt stöd för hans strävanden. Ja, S-väljarna blir så besvikna över att Löfvens minoritetsregering inte lyckas genomföra sin politik att de i opinionsmätning efter opinionsmätning säger sig sympatisera med hans politiska motståndare. Allt enligt partisekreterare Jämtins egen logik.

Men varför skulle S-sympatisörerna bete sig på detta förryckta sätt? De vore ju att dumförklara sig själva för att de röstade på ett parti som inte snabbt nog levererar de förändringar som de hoppades på före valet. För de kan väl inte gärna tro att en röst på andra partier ökar utsikterna för att socialdemokraternas valprogram genomförs?

Nog för att också jag förväntar mig politisk förändring. Men till skillnad från Jämtin är min enkla analys är att ju starkare opinionsstöd för moderaterna och Alliansen, desto snabbare kommer politiska förändringar till stånd.