Jag hakade på. I Frejasalen, som tisdagskvällar fungerar som riksdagsgruppens publokal, var det varmt och livliga samtal var redan i full gång. Jag slog mig ner vid Evas bord, samtalet hettade till och jo, nu var det varmt ”på riktigt”, som man numera säger. Eva tog av sig håret och la det bredvid sig i soffan. Jag satt stum ett tag innan jag fick ur mig frågan om hon hade cancer?
Eva: Det var en vanlig mammografiundersökning som visade att jag hade tre knölar i bröstet. Jag fick cancerbeskedet förra sommaren, dagen innan jag skulle åka till Almedalen. Jag kontaktade omgående en frisör och ”provade in” peruker. Efter den första cellgiftsbehandlingen rakade jag av mig håret, ville inte vänta på att det skulle lossna av sig självt. Peruken var snygg och passade fint. Detta var i september eller oktober.
Diagnosen var oväntad, det fanns ingen i släkten som tidigare haft bröstcancer. Ändå säger Eva att hon inte blev chockad när kirurgen berättade att hela bröstet skulle tas bort inom några veckor. Hon blev snabbt omhändertagen av sjuksköterskor och sjukgymnaster, och kände en lugn förvissning om att hon skulle få god vård i Sundsvall.
– Jag har väninnor som har drabbats av sjukdomen och som lever gott i dag. Eva förklarar att hon visste att hon inte skulle dö av bröstcancer redan den sommaren, och hon bad sina vänner att inte att tycka synd om henne.
Hjälp, tänkte jag som själv plågas av hypokondri och i vuxen ålder inte har levt en månad utan att ha minst en dödlig sjukdom att tampas med.
Antagligen i ett försök att lugna nerverna frågar jag plötsligt Eva om jag får intervjua henne. Inte under tisdagsståhejet i Frejasalen utan under lugnare former. Javisst.
Efter voteringen följande vecka infinner jag mig på Evas tjänsterum i ledamotshuset med dator och mobilkamera i högsta hugg. Ställer du upp för omval, lyder min inledande trevare. Absolut. Eva är arbetande ersättare i Socialförsäkringsutskottet och har (precis som undertecknad) stundtals upplevt det som rätt frustrerande att det är så mycket att läsa in parallellt med allt annat man bara måste och vill hinna göra. För Evas del har det handlat om att resa runt hemma i länet och ha kontinuerlig kontakt med personalen på Migrationsverket i Sundsvall, för att nu nämna något.
Vilken fråga skulle Eva ranka som den största politiska utmaningen i hennes utskott under 2010-2014? Först ut är sjukförsäkringen, som just nu är föremål för nödvändig utredning. Hon konstaterar att det för tillfället är ovanligt lugnt på migrationsfronten, detta mycket beroende på att det finns en stor folklig acceptens att ta emot flyktingar från Syrien. Och om S vinner valet, vad blir det största politiska hotet på ditt område, undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt: Arbetskraftsinvandringen. Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson gör gemensam sak med LO när han uttalar sig om att svenska arbetare ska stå först i kön till jobben. Eva varnar för att S kommer göra arbetskraftsinvandringen myndighetsstyrd i bemärkelsen att det blir upp till arbetsförmedlingen att bestämma om pizzeriaägaren i Sundsvall ska få anställa en italienare som pizzabagare i stället för att ägaren ska få bestämma den saken själv.
Ja, arbetskraftsinvandringen är en glödhet potatis som Stefan Löfven uppenbart vill kyla ner. Men om Löfven viker sig för miljöpartiets krav riskerar han ett nytt rosornas krig. Pest eller kolera alltså, sett ur S-ledarens synpunkt.
Eva var 64 år då hon fick cancerbeskedet i fjol. När vi träffas väntar hon på en remiss för att få inplantat och hoppas att det blir klart i sommar. Visst har tankar på livet och döden kommit, men hon har hela tiden vägrat låta sjukdomen styra hennes dagliga liv. Dock har hon tvingats undvika folksamlingar – och tråkigt nog också barnbarnen – på grund av den förhöjda infektionsrisken. Inte en enda gång har hon varit sjukskriven, däremot utkvittad två gånger från voteringar i kammaren på grund av flyttade läkartider. Var tredje fredag får hon cellgift, behandlingen tar ett par timmar och under tiden läser Eva. Fast hon i sitt tidigare liv undervisat i litteraturhistoria blir det oftast något lättsmält.
En sista fråga: Om du inte hade gått in i politiken – vad hade du gjort då? Jag hade fortsatt att arbeta som lärare, kanske som rektor. Kommentar till skoldebatten post Pisa? Lämna lärarna i fred!
Faktaruta Eva Lohman
Beskriv dig själv med fem ord: Snäll, vetgirig, samhällsengagerad, familjekär, avvaktande (typisk Norrlänning).
Bakgrund: Ämneslärare i svenska/engelska, kommunpolitiker (gruppledare i Socialnämnden 12 år).
Familj: Skild sedan 1990-talet, en vuxen son (42) som är gift och har tre barn.
Favoritsysselsättning: Hemmet, väljarkontakter, läsning.