Efter två mandatperioder mätte DN/Ipsos väljarnas förtroende för dåvarande statsministern Göran Persson till 37 procent, rapporterar tidningen. Perssons förtroendesiffra var ändå inte så illa, tänker jag, särskilt som väljarna enligt expertisen antas vara grundligt trötta på politikernunor som år ut och år in figurerar i teve.

Sedan januari 2012 heter socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Till skillnad från Persson har han varken nött bänken i riksdagen, äntrat talarstolen och företrätt det stora oppositionspartiet i riksdagens partiledardebatter. Löfven har heller inte likt sina politiska företrädare tragglat i riksdagens utskott eller varit statsråd i regeringen.

Därmed inte sagt att Löfven är en dålig politiker, verkligen inte. Men faktum är att ingen säkert vet hur duglig Löfven skulle vara som menig ledamot av Sveriges riksdag, än mindre som statsminister med uppgift att leda landet. Svar på den frågan fick man heller inte genom att titta på senaste partiledarduellen i SVT Agenda. Likafullt uppger 45 procent av väljarna i DN/Ipsos senaste mätning att de har förtroende för Stefan Löfven.

I samma förtroendemätning når Fredrik Reinfeldt upp till 46 procent, en ynka procentenhet mer än Löfven. Och detta efter att moderatledaren har varit statsminister i nära två mandatperioder, varunder han framgångsrikt har lotsat landet genom Lehman-kraschen som 2009 försatte omvärlden och inte minst övriga EU i djup ekonomisk kris. Till det kommer att Sverige sedan 2006 har inkasserat ökade skatteintäkter genom att fler i så kallat utanförskap faktiskt har kunnat byta bidragsberoende mot arbetsinkomst.

Så hur kommer det sig att väljarna i DN/Ipsos ändå sätter likhetstecken i förtroendemätningen mellan Löfven och Reinfeldt? Kan det vara så enkelt – och orättvist – att väljarna enligt någon naturlag tröttnar på politiker som under lång tid har hårdexponerats i medierna? Vad säger det i så fall om att ta ansvar?