Herman Lindqvist kan vara något stort och viktigt på spåret i sin krönika om Zlatanfilmen. Att Zlatan gör genial reklamfilm för Volvo kan inte ha undgått någon. Men när Zlatan på sin rosengårdssvenska kraxar fram nationalsången känns det genuint svenskt. Det är som att upptäcka en sällan – om någonsin – skådad integrationspolitisk dimension.

Eller som Lindqvist skriver: På två minuter gjorde Zlatan mer än vad årtionden av integrationskommittéer försökt att göra. Han förankrade dessa unga med utländsk bakgrund i Sverige, in i det svenska.

Ja, och omvänt, skulle jag vilja säga. För Zlatans pratsång får också svenskar utan utländsk bakgrund att vidga sin förståelse för vad som ryms i begreppet svenskhet.

En annan aha-upplevelse bjuder Zulmay Afzali på. Efter tre år som flykting i Sverige har han nu fast arbete som lärare. I SvD berättar Afzali att han hittills inte en enda gång har mött något som kommer i närheten av rasism bland svenskar. Därför drar han sig heller inte för att kritisera andra invandrare om de utan anledning ”spelar rasistkortet”. Till exempel när de nekas åka buss utan biljett!

Svenskar i allmänhet är inte rasister, påstår jag. Däremot finns det en berättigad kritik hos befolkningen mot hur statsmakterna genom åren har hanterat flykting-, invandrings- och integrationsfrågorna. Det räcker inte att Sverige är ett generöst mottagarland, när integrationsproblemen för varje år blir allt mer påtagliga. De politiska utmaningarna för att komma till rätta med problemen är gigantiska. Medan dessa väntar på sin lösning har Sverigedemokraterna kunnat skära pipor i vassen och surfa på missnöjesvågen.

Samtidigt lanserar P1 en ny debattsatsning på temat Hur mycket rasism tål Sverige? Medan Afzalis hissar varningsflagg för att vi svenskar lite väl lättvindigt accepterar att kallas rasister. En viktig motvalls röst.