Att bli uppmärksammad av en akademiker är man inte bortskämd med som politiker. Om akademikern dessutom är en aktad professor känner man sig ”ganska” märkvärdig.

Om ens tankar (motion och polisanmälan) sedan refereras och publiceras i en festskrift till en annan professor – ja, då behövs det några cementklumpar runt fötterna för att man inte ska stiga till skyn.

Så visst, jag är mallig över att figurera som huvudnummer i straffrättsprofessor Petter Asps artikel i angeläget ämne.

Debatt i kammaren väntas i vår. Och då kan det tänkas att jag i min tur hänvisar till professor Asp i försvaret av min (senaste) motion om nödvändigheten av att det i en demokrati och rättsstat bör vara lika tillåtet att skildra fiktiva barn i tecknad form som det är att skildra fiktiva barn i skrift. Den självklarheten gäller alltså inte i svensk lagstiftning. För att inte tala om vilket slöseri det är med medborgarnas inbetalade skattekronor, den svenska rättsstatens tid och resurser att polisen tvingas lägga lika mycket kraft och arbete på att ingripa mot sexuella skildringar i de tecknade seriernas låtsasvärld som på att bekämpa sexuella övergrepp på verkliga barn.

Missa förresten inte min artikel apropå Straffprocessutredningens förslag i Svensk Juristtidnings nästa nummer. (Jo, jag kommer att länka när det blir så dags.)