Skyller på Snowden – i kväll har jag lusläst senaste dygnets besöksstatistik här på bloggen. Och gulp, någon som är smart nog att inte lämna minsta lilla IP-spår efter sig har tröskat igenom snudd på alla mina blogginlägg sedan valrörelsen 2010!

Dagen efter åklagarbeslutet om Sture Bergwall är tidningarnas ledarsidor fyllda av kommentarer och genomgående talas det om landets värsta rättsskandal någonsin. Få om ens någon framhåller att det var Quick som genom sina erkännanden ”hyfsat” aktivt själv orsakade den. Nej, jag vet givetvis också att det inte räcker att erkänna ett mord för att bli fälld för mord, men om Quick inte hade erkänt hade han garanterat inte heller blivit dömd.

Det finns rättsskandaler som är värre, och det är när människor mot sitt nekande döms på otillräckliga bevis. Jag tänker på Rättssveriges behandling av ”allmänläkaren och obducenten”. De friades visserligen från det eventuella mordet på Catrine da Costa, men de fick sina liv och karriärer förstörda av infama, ärekränkande domskäl som de i över 25 års tid har förvägrats möjlighet att få upprättelse för.

Några läsare har förebrått mig för att strunta i rättssäkerheten när jag har ifrågasatt värdet av en Quick-kommission. Jag funderar men begriper faktiskt inte varför man tror att rättssäkerheten kan förbättras genom en detaljgranskning av ett unikt rättsfall där omständigheterna i allt väsentligt redan är kända? Och när det dessutom är uteslutet att utkräva ansvar av de inblandade? Att respektera lagstadgade preskriptionsregler är ett fundament i en rättsstat.

Men ska det ändå tillsättas en Quick-kommission – och det verkar ju bli så – passa då på att också granska vilka strukturer i Rättssverige som gick vilse i pannkakan när det gäller allmänläkaren och obducenten. För till skillnad från Quick varken erkände de eller dömdes för brott. Men staten såg ändå till att deras liv och karriärer slogs i spillror.

Hur kunde det gå så fel?