Han är elegant, ironisk, arrogant – när det är lämpligt, vilket det ofta är.

Jag läser Åke Ortmarks Makten och lögnen – Ett liv i televisionens Sverige och den elegant ironiskt arrogante snubben är alltså skådespelaren Olof Widgren.

Nej,  jag känner inte Widgren närmare mer än att jag under några år på 90-talet bodde granne med hans barnbarn.

Men helt klart gjorde Widgrens ”överlägsna attityd” på scenen ett starkt intryck på den unge Ortmark, så starkt att O:et bestämde sig för att slå in på en bana där han själv kunde spela en liknande roll, nämligen den journalistiska. Och det är vi många som är tacksamma för!

Jag har ännu inte hunnit så långt i Ortmarks tegelsten men på sidan 33 tvärstannade jag. Där berättas om högerledaren Gunnar Heckscher, han nämns som en framstående statsvetare och utomordentligt verbal person. Jo, Ortmark fick till och med intrycket att nämnde Heckscher sa vad han menade och menade vad han sa.

Inte illa för vara en politiker, eller?

Men Ortmark vore inte Ortmark om han inte därefter direkt tar ner Heckscher på jorden med påpekandet att högerledaren i sminkstolen hos SVT, mån om sitt utseende, plockade fram en liten borste och ask med vitt pulver som han applicerade ”som en tunn hinna” över sina framtänder.

Själv blekte jag hela garnityret i förra veckan. Visste väl att Gunnar Heckscher och jag har något mer gemensamt än det genuint borgerliga. Typ att vilja vara snygga. Jaja, min lugg på bilden ligger kanske inte helt i fas i vårvinden.