Sitter och funderar på om jag är deprimerad. För det blir ingen valallians i Maramö. Centerledarens partisekreterare avfärdar burdust tanken i SvD: ”Alliansen är inget parti utan ett samarbetsprojekt”. Lika suveränt okänslig för det prekära opinionsläget är KD:s  partisekreterare, som menar att ”för oss kristdemokrater är alliansen ett verktyg för att kunna genomföra politik”.

Viktigast för mig – och för majoriteten borgerliga väljare  – är inte att alliansledarna i Maramö kläcker ur sig ett batteri pigga reformidéer och framtidsinriktade förslag som grund för en gemensam valplattform. Självklart vill väljarna veta vad alliansen går till val på 2014, men här och nu är en annan fråga ännu mer brännande.

För medan nästa års val närmar sig med stormsteg ligger två av allianspartierna stabilt under riksdagsspärren. Vad kan då vara mer angeläget att diskutera i Maramö än hur en borgerlig valseger ska säkras trots dessa nedslående opinionssiffror. Då duger det inte – Centern och KD får ursäkta – med luddigt tal om alliansen som ett ”samarbetsprojekt” eller ett ”verktyg”. I stället handlar det om att lägga partiegoismen åt sidan, bilda valallians och ingå valteknisk samverkan. Kort och gott göra sitt yttersta för att landet kommer att ledas av en borgerlig regering också efter 2014 i syfta att fullfölja reformeringen av Sverige i nödvändig riktning. För att inte tala om hur mycket större utrymme C och KD skulle ha att sparka loss och profiler sig i en valallians trygga famn. Och hur mycket fattigare rikspolitiken skulle bli utan dessa partier.

Men okej, det blir ingen valallians. Jag är deprimerad.