Drygt 170 personer samlades i eftermiddag på Skogskyrkogården för att ta ett sista farväl av Johnny Munkhammar. Om det inte vore för att Johnny själv var så aktiv också i sociala medier hade jag inte bloggat om saken.

Fastän Johnny var min kollega i Skatteutskottet kände vi varandra inte jätteväl. Men vi hann prata en del om detta att lämna det fria livet som opinionsbildare för att sugas in i den politiska partiapparaten. Han klarade det galant, febrigt verksam in i det sista, medan jag själv fortfarande våndas. Johnny var riksdagsledamot i knappt två år, men under den korta tiden vann han respekt och sympati i vida kretsar. Jag tror att han skulle ha gillat synen av alla statsråd och andra högdjur som i dag infann sig vid hans minnesstund: Först och främst riksdagens talman Per Westerberg, sedan en vacker bukett statsråd – finansmarknadsminister Peter Norman, näringsminister Annie Lööf, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

Dessutom vårt partis gruppledare, som framförde gripande minnesord, en drös riksdagskolleger och en och annan statssekreterare (förlåt om jag har missat någon).