Oj, så många arga inlägg jag har fått med anledning av gårdagens bloggpost om att Tillväxtverkets kickade GD bör få behålla sin lön på 91 000 i månaden tills hennes förordnande går ut 2015.

Det är klart att jag förstår de känslomässiga reaktionerna men ska jag ta intryck av dem? Jag svarar med en motfråga. Är det rimligt att den som går från ett välavlönat jobb i offentlig – eller privat – sektor för att bli högsta hönset för en statlig myndighet i och med det ska förlora den ekonomiska trygghet som gäller överallt annars i arbetslivet?

Nej, det är inte rimligt, svarar jag. Vad många också glömmer är att en sparkad generaldirektör har arbetsplikt förordnandetiden ut och i nio fall av tio får fortsätta att arbeta med tunga utredningsuppgifter i regeringskansliet.

Jag säger inte att de nuvarande anställningsvillkoren för generaldirektörer som regeringen vill göra sig av med i förtid, ska vara huggna i sten. Men därmed inte sagt att det i panik är klokt att ändra reglerna bara för att Tillväxtverkets GD har varit för spendersam med kostaderna för den interna representationen.