I fjol vid den här tiden hade jag gått loss med häcksaxen på spirean (bilden). Skillnaden jämfört med i dag är att då hade det ännu inte hänt. Några timmar senare satt jag i stugan framför datorn och slösurfade när TT-meddelandet  kom … och jag undrade vad f-n är det som händer mindre än tio mil härifrån?

Ett år senare har jag i förmiddags följt de tv-sända minnessändningarna från Norge, lyssnat på minnesgudstjänsten och norske SSU-ordförandens sommarpratarprogram  i Sveriges radio, och på megastjärnan Bruce Springsten, influgen från Staterna för att markera solidaritet med det norska folket.

Även under kvällens grillning stod radion på. I Sveriges radio i allmänhetens tjänst fick Mikael Wiehe tillfälle att håna Sveriges statsminister för att han inte fanns på plats när Norge sörjde. Undrar just hur det skulle ha uppfattats om Fredrik Reinfeldt i storsvensk stil hade stolpat in och stört den för nationen Norge så betydelsefulla manifestationen?

Säkert är jag inte är ensam om att denna dag ha känt tårarna rinna över kinden. Inte minst när Norges statsminister Jens Stoltenberg har talat. Han har lyckats med konststycket att  förena äkta känslosamhet med kylig professionalism. Han samlar sitt land och får medborgarna att än starkare sluta upp kring demokratins värden. Beundransvärt, verkligen.

Smolken i bägaren är känslan att vänstern har kidnappat den 22 juli för egna syften. Till skillnad från Aftonbladets Åsa Linderborg och hennes gelikar menar jag att den vanliga vänster-högerskalan är oduglig när det gäller att artbestämma Anders Behring Breiviks illdåd, som riktades även mot det norska regeringskansliets opolitiska tjänstemän och Höyesteretts personal.

Och snudd på ovärdigt var det faktiskt att denna dag av enig nationell uppslutning kring de demokratiska värdena ge Mikael Wiehe fritt spelrum för sin högerhatpropaganda, vilket Sveriges radio alltså gjorde. I allmänhetens tjänst … så klart.