Midsommardagens sena regn gör mitt värmländska tillhåll bara ännu mer paradisiskt! För vätan får växtligheten att formligen rusa ur backen, inte minst i de två för säsongen nya frilanden, pepprade med salladsfrön, pumpakärnor, morötter, rädisor, rucola, solrosor, rödbetor, japanska lyktor och Judas silverpenningar. Torkade tillsammans i lerkruset utgör de två sistnämnda en svåröverträffad skönhetskombination att pryda riksdagsrummet med i höst! Så ös ner, välsignade regn!

Nytt för i sommar är också den gröna bänkmöbeln under den sisådär 30 år gamla eken. Ja, för det fall att det osvenska behovet att söka skugga skulle infinna sig …

Sådana vardagliga ting sitter jag på stugtrappan och bryr hjärnan med medan jag slölyssnar på radions rapportering om årets midsommarfirande. Som vanligt har det varit bråk, en hel del fylla och våld. På vissa ställen har det precis som vanligt varit värre än vanligt. På andra har det enligt polisen varit ungefär som en vanlig lönelördag. Fest och glädje har det förstås, utan braskande rubriker, varit mest överallt. Det sistnämnda kan vara värt att fira med en extra midsommarnubbe!

Nubbe? Det ordet får mig att än en gång gå igång på den idiotiska 0,2-promillegränsen som sedan den 1 juli 2010 gäller också till sjöss. Jag är uppfostrad med familjens båtliv och egen jollesegling och har trots avsaknad av båt i vuxen ålder en grundligt inympad känsla av vad ansvarsfullt sjöliv innebär.

Dit hör inte sjöfylla, lika lite som fylla i biltrafiken. Men att därifrån, som lagstiftaren har gjort, sätta likhetstecken mellan behovet av en 0,2-promillegräns för skeppare till sjöss och för biltrafikanter på vägarna är verklighetsfrämmande. Varför har jag förklarat i en krönika som före midsommar publicerades på ledarplats i Sundsvalls Tidning och Barometern. Rubriken i den sistnämnda tidningen, ”Ge skepparen friheten att snedsegla med lite sjöfylla”, tar jag självklart avstånd från. I själva verket tog jag så illa vid mig av denna rent illvilliga rubriksättning att jag har avsagt mig fortsatt medverkan i Barren, min ungdoms husorgan.

Den ljuva grönskan och det vid denna tid ständiga ljuset inramar årets midsommarfirande. Kontrasten till skeendet på andra sidan riksgränsen, i Oslo tingsrätt knappt 10 mil härifrån, kunde inte vara skarpare. Där inramades midsommaraftonen (eller som norrmännen föredrar – firandet av Sankt Hans) av slutpläderingen i rättegången mot Anders Behring Breivik.

Minnet från den 22 juli kommer tillbaka. Den 24 augusti meddelar domstolen sin dom. Fokus i rättsprocessen har legat på Anders Behring Breiviks tillräknerlighet. Mannen är uppenbarligen inte mer galen än att han begriper vad han har gjort. Att utplåna socialdemokrater var hans medvetna avsikt den 22 juli för ett år sedan, han lyckades ohyggligt väl. Och han är klyftig nog att jämföra sig med Fidel Castro och Che Guevara, som aldrig ifrågasattes som otillräkneliga trots att också de använde våld och terror för att nå sina politiska mål.

Återstår gör bara för domstolen att döma honom till Norges strängaste straff – 21 års ”forvaring”, som kan förlängas med fem år i taget och i praktiken innebära livstid.

Det finns inga gullvivor i min midsommarbukett, men såväl mandelblom, kattfot och blå viol.