Hjälp! Taxichauffören hittar inte till Djurgården … I baksätet upprepar jag lugnande att lagstiftning ska vara förnuftig, rationell och sammanhållen, inte ett svar på en för stunden upprörd opinion.

Efter ett antal tvärnitar för spårvagnar och söndagsflanörer med eller utan barnvagnar kom jag i alla fall fram till Galärvarvet och Skärgårdsmässans avslutande debatt om 0,2-gränsen på sjön. Med min barndoms idol Ulf Elving som moderator tussades alliansvännen Johan Linander (C) och jag ihop och vi var väl i princip oense om allt. Riksdagskollegan försvarade lagstiftningen som sätter likhetstecken mellan behovet av 0,2-promillegräns i biltrafiken och på sjön.

Jag köper inte den verklighetsbeskrivningen. 0,2-gränsen till sjöss är feltänkt. Den når inte syftet att förhindra och straffa upprörande fall där berusade båtförare sätter andras liv i fara. Typ ungdomar som buskör på fyllan på väg hem från en blöt fest. Eller den alkoholiserade kaptenen på skärgårdsfärjan som länge klarat sig på sin rutin men en vacker dag kör rakt in i bryggan med passagerare och allt. I dessa och liknande fall har den nya promillegränsen ingen som helst beteendepåverkande (preventiv) effekt, beteendena skulle dessutom ha varit straffbara som sjöfylleri även med den gamla lagstiftningen. Så undermineras människors respekt inte bara för sjöfyllerilagen utan på sikt även för lagarna i allmänhet!

För det andra är det inte intellektuellt hederligt att jämföra vägtrafiken, där det fordras snabba reflexer och blixtsnabba situationsbedömningar, med sjöfarten där man har mer tid för att bedöma och reflektera över vilka manövrer som behöver göras från sjösäkerhetssynpunkt.

För det tredje finns det inga vetenskapliga belägg för att en båtförare med med 0,0 eller 0,2 i blodet är en säkrare båtförare än en med exempelvis 0,5. Men om det trots allt ska vara en promillegräns till sjöss är 0,2 på tok för lågt satt. Det är mitt enkla budskap som jag lovar att återkomma till i höst, i samband med riksdagens allmänna motionsperiod.