Nej, jag törs inte vara lika tuff i tonen som gamle Trelleborgschefen Rune Andersson i skärtorsdagens Studio Ett. Måltavlan för hans och tjoget andra näringslivstoppars ilska är Anders Borg. Europamästaren i ekonomisk politik och ”min” finansminister som jag har fått lite mer att göra med sedan jag i fjol bytte från Civil- till Skatteutskottet.

Knappast någon i skattebranschen har väl undgått Borgs nyligen presenterade promemoria Effektivare ränteavdragsbegränsningar?

Den skenbart oskyldiga rubriken döljer stor dramatik. Förslaget innehåller en ändring i inkomstskattelagen, 24 kap 10 d § närmare bestämt, och har skruvat upp ett redan tidigare spänt stämningsläge mellan Borg och företrädare för det svenska näringslivet. Rune Andersson & Co ifrågasätter hur förutsägbart och därmed rättssäkert det blir att överlåta åt Skatteverket att på egen hand – utan onödig och tidsödande prövning i domstol – avgöra vad som är att bedöma som affärsmässigt motiverade ränteavdrag?

Jag har mina partikompisars uppdrag att som ledamot av Skatteutskottet ta ett särskilt ansvar för rättssäkerhetsfrågorna i skatteprocessen. Lägg därtill att jag i valrörelsen 2010 lovade Stockholmsväljarna att noga bevaka just rättssäkerhetsfrågorna. Självklart tar jag det uppdraget på allvar (jag fick trots allt över 2 000 personkryss i Stockholms stad, fler än justitieministern och kulturministern, bara statsministern slog mig, om någon undrar). I detta påpekande ligger att jag inte faller i trance över Borgs förslag. Ett  förslag som i praktiken överlåter dömande befogenheter till Skatteverket som leds av Borgs förre statssekreterare Ingemar Hansson. Nej det känns inte som överdrivet mycket maktdelning.

För antag att Skatteverket skulle landa i att affärsmässigheten brister i ett specifikt svenskt fall och att inga av det svenska företagets ränteavdrag godkänns, trots att upplägget i alla delar följer den svenska lagstiftningen. Med följden att upplägget underkänns och det svenska bolaget i stället åläggs betala full bolagsskatt (26,3 %). Några ”domskäl” lämnas inte utan Skatteverket ”tycker” helt enkelt att ränteavdragen är en konstruktion i syfte att undgå skatt. Hur förhåller sig detta till den rättsstatliga legalitetsprincipen?

Och vad betyder det för det svenska företagets överlevnadsvillkor jämfört med de utländska företag med lägre bolagskatt som man konkurrerar med i Sverige?

Jag har full förståelse för att Anders Borg och ytterst regeringen vill lägga vassare krokben för svenska bolag som hittills har åkt räntekarusell utomlands i stället för att betala skatt hemmavid. Självklart ska det sättas P för svindleri med skattebetalarnas pengar. Men – och här ligger pudelns kärna – det innebär inte att man får göra avkall på rättssäkerheten. Därför delar jag ”näringslivstopparnas” oro för att Skatteverket utnämns till överdomare för vilka ränteavdrag som svenskt näringsliv inte ska få göra, oavsett att avdragen stämmer med svensk lagstiftning.

Apropå rättssäkerheten. Så här i passionsveckan vill jag varmt rekommendera omläsning av Gösta Bohmans hyllningstext från den 31 december 1992 till nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger och hans totalsågning av 1980-talets EKO-brottskommission, den som ville lägga bevisbördan inte på åklagare och skattemyndigheter utan på ”manschettbrottslingarna” som termen löd.

Trettio år har snart gått men mycket är sig oroväckande likt i skärningspunkten partipolitik och rättssäkerhet. Och åtskilliga av de på den tiden ”progressiva” krafterna är faktiskt verksamma den dag som i dag är. Så jag är mycket glad för att numera också vara ledamot av Skatteverkets insynsråd. Gissa om här ska synas!