Slitet som allmänhetens ombud i Domarnämnden har jag tidigare berättat om, bland annat här. Inför varje sammanträde väntar instudering av en snudd på halvmetern hög lunta av handlingar. I klartext betyder det att vi ledamöter infinner oss rödögda efter en natts genomgång av en nästan oöverskådlig mängd ansökningar, referenser och sammanställningar. Jo, det börjar gå upp även för mig hur lättad man måste vara på justitiedepartementet över nyordningen med att låta Domarnämnden – i stället för departementet – hantera ansökningarna till alla lediga domartjänster, som på grund av pensionsavgångarna måste återbesättas i allt snabbare takt.

Andra sidan av myntet är förstås att regeringen i och med Domarnämndens inrättande i praktiken har förlorat den viktiga maktfunktionen att kunna belöna lojala personer med höga domarämbeten och stänga ute andra som inte lika lydigt har rättat in sig ledet, en funktion som inte minst Göran Persson älskade att utöva. Men nej, jag klagar inte över vare sig arbetsbördan eller ansvaret utan konstaterar bara att det här uppdraget kräver mycket tid.

Den utlösande faktorn till att jag igen skriver om Domarnämnden är att jag i dag för första gången fick ett beslut på att jag och riksdagskollegan Susanne Eberstein, också allmänhetens representant men på S-mandat, har samma rätt som nämndens övriga ledamöter till ersättning för slitet – efter drygt dussinet sammanträden. Arvodet är så blygsamt att ingen på allvar kan anklaga mig och Susanne för att ge girigheten ett ansikte, men det känns rätt att en ersättning nu äntligen är beslutad.

I afton har jag glatt mig åt annat, som god mat och dryck, engelsk konfekt och trevligt sällskap på den italienska krogen il Tempo som i kväll återföddes i mina kvarter på Södermalm.

En härlig stämning med andra ord som inte blev sämre av att det skådespelande söderparet Peter Haber och Lena T Hansson böjde sig ner över vårt bord bara för att säga att de nog trodde att jag gjorde viktiga saker i riksdagen men oj vad de saknar mig på Svenskans ledarsida! Hansson medgav att hon sällan hade hållit med mig, medan Haber intygade att det hade han visst gjort för det mesta. Värmande ord från människor, frimodiga nog att visa hur gulliga de också kan vara!