En aktiv och givande måndag med moderatkompisarna i Skattekommittén avrundades för min del med hatbrottsföreläsning hos Öppna Moderater, föreläsare var polisinspektör Göran Stanton. Det var i går kväll och rätt skrämmande var Stantons vittnesmål om att hatbrott mot homosexuella och andra minoritetsgrupper förutsätter särskilt engagerade ”hatbrottspoliser” för att dessa brott ska utredas lika effektivt – eller ineffektivt – som andra brott. Så kan vi inte ha det lyder mitt medskick till partikompisarna i Justitieutskottet.

Veckans (måndagens) besök med moderatkompisarna i Skattekommittén inkluderade en minnesvärd lunch på restaurang Solbrännan. Den goda maten i den trivsamma miljön mättade inte bara min och övriga moderatkompisars hungriga magar utan bjöd också på intressanta inblickar i restaurangägaren Brittas företagande.

Solbrännans ägare lät i likhet med andra småföretagare ganska uppgiven över regelkrånglet som trots borgerligt regeringsstyre i sex år (mina ord) ännu långtifrån har underlättat småföretagarnas villkor tillräckligt. Vad väntar vi på?

Men visst, Solbrännans lunchgäster, så även vi i den moderata skattekommittén, kan konstatera att riksdagens halvering av restaurangmomsen innebär att man hos Solbrännan betalar 80 spänn för en lunch i stället för 85. Nej, ställets ägare upplevde än så länge ingen jättestor skillnad. Men fem kronor lägre lunchpris kan ändå inte sitta helt fel för lunchätare, var min reflektion.

Innan Solbrännan besökte vi det privatägda demensboendet Smedbygården i Åkersberga. Vad som slog mig där var att här är det back to basic som gäller. Vi talar trivsel, kärlek, matlagning. Och på det följer trygghet.

I matlagningen är smör och grädde alltså tillåtet. Smedbygården väger alla sina boende en gång i veckan. Detta eftersom undervikt innebär ökad risk för liggsår som kan förebyggas med mer ägg och grädde i såsen. Allt detta vet vi som kämpar för att hålla vikten …

Smedbygården drivs i privat regi, om någon undrar (och jo, jag gillar verkligen jycken på bilden, i likhet med personalen och som jag förstår, de boende) och de anställdas löner är några snäpp högre än i kommunala/offentliga motsvarigheter. Men den stora skillnaden, för de anställda handlar inte om lönen. Man vill inte ens medge att alliansregeringens fyra jobbskatteavdrag motsvarande en 13:e månadslön för Smedbygårdens anställda har någon större betydelse. Nej, vad som värderas högre än lönen på den privatägda Smedbygården, som jag uppfattade det, är  kompetensutveckling, personalvård och uppskattning. Jag tvivlar inte på det, men en extra månadslön betyder väl ändå någonting?

I kväll tisdag har jag ägnat mig åt helt andra saker. Jag har köat utanför Teater Brunnsgatan 4 för att bevista svenska kulturvänsterns slabbangande mot kulturhögern.

Det blev inte så mycket debatt, mest beroende på att teaterdirektören själv, Martina Montelius, tog det mesta av syret. Från, med början till vänster i bilden, Mats Svegfors, Marie Söderqvist, Joachim Berner, Lo Kauppi och Michael Storåkers (vd Bukowski).

Hela tillställningen sponsrades av kapitalistorganisationen Timbro, vilket Martina Montelius gjorde sitt bästa för att förringa betydelsen av.

Håhåjaja, vad vänstern är bra! Eller hur det nu var.