Efter kvällens Aktuellt surfar jag in på Ylva Johanssons blogg. Hon ger Håkan Juholt den huvudsakliga skulden för de fortsatt dalande opinionssiffrorna för det forna regeringsbärande partiet. Visst skulle hennes utfall enkelt kunna avfärdas med ordspråket att ”när krubban är tom bits hästarna”. Men kanske finns det en mer högtflygande tanke bakom.

Tvärtemot vad Johansson nyss påstod i teverutan får jag inte ihop hennes recept för vad som nu måste till för att rädda partiet med det resonemang hon samtidigt för om att Juholt trots allt kan vara det krympande socialdemokratiska partiets frälsare. För nog är det fler än jag som på hennes blogg läser in en programförklaring av en otålig ny partiordförande? Därtill en som i motsats till den nuvarande har regeringserfarenhet.

Realistiskt? Ja, om det inte vore för att Johansson har gjort sig omöjlig för S-partiledarposten genom sitt avhopp från tidigare VPK. För hur ska Vänsterpartiet någonsin kunna lita på någon som förrått det egna partiet, och hur ska Socialdemokraterna någonsin kunna få tillbaka sin väljarbas med en partiledare som är rökt hos det historiskt sett viktigaste stödpartiet?