Min bänkkompis Robert Halef och jag har i dag tackat varandra för ännu en lyckosam knapptryckarhöst. Vi har duktigt hållit våra fingrar i styr och inte orsakat alliansregeringen några onödiga voteringsförluster.
Dagens högtidligaste händelse i kammaren var förstås talmannens jultal till oss riksdagsledamöter. Talman Per Westerberg konstaterade att hösten har gått i ett rasande tempo, precis som vanligt alltså, men ändå så sant! Talmannen sade sig också ha noterat ledamöternas stora debattgläljde.
Om det var menat som pik eller beröm låter jag vara osagt, men jag väljer att tolka beskedet positivt och bjuder här och här (anf 39) på två kammaranföranden från den gångna terminen. Om någon skulle ha missat dem, vill säga.
Talmannen framhöll att mediegranskningen av riksdagen har varit ihållande hård (läs: journalister har köat hos riksdagsförvaltningen för att plöja ledamöternas redovisning av kvitton) men att det är bra eftersom vi gillar transparens.
Jag säger inte emot, men tillåter mig ändå att ifrågasätta murvlarnas – eller snarare deras mediechefers – prioriteringar. Vi lever i en finansiell orostid av sällan skådat slag där inte bara bilproducenter utan ett antal EU-länder i värsta fall går i konkurs med allt vad det i så fall innebär i form av arbetslöshet för medborgarna och välfärdstapp i det gemensamma europeiska unionsbygget.
Samtidigt kan vi i kölvattnet av den arabiska våren glädjas över hur diktatorer faller och hoppet väcks om ökad demokrati i vår omvärld, även om vägen dit är långtifrån spikrak.
I detta intensiva, omvälvande nyhetsflöde väljer svårt nerbantade nyhetsredaktioner här hemma att lägga sitt återstående krut på riksdagsledamöters eventuella kvittotrassel? Transparens i alla ära, herr talman, men med lite sinne för proportioner blir nyhetsrapporteringen bara så mycket bättre. Jag snuddade vid det ämnet i går när jag gästade Publicistklubben i Göteborg (om jag minns rätt var det en bit in i debatten).
Innan vi lagstiftare i eftermiddag beviljades julledigt avtackade talmannen ledamöter som under hösten har lämnat riksdagen för andra äventyr. Först ut var den förra centerledaren Maud Olofsson, ägare till världens mest kända badtunna, skämtade talmannen. Jag skrattade gott.
Förutom medalj ur talmannens hand fick Olofsson ta emot en lång varm applåd som tack för fina insatser, inte minst i kammarens talarstol som flitigt ansatt näringsminister. Därefter vände talmannen sig till Olofssons partikompis, tillika tidigare miljöminister Andreas Carlgren. Han var dock inte på plats … och avtackningen blev därför, vad jag skulle säga, aningen rumphuggen.
Talmannens hedersbetygelse, uppskattande ord och rungande applåder från oss andra fick däremot det populära forna språkröret Maria Wetterstrand, liksom MP:s förra ekonomisk-politiska frontperson Mikaela Valtersson. Något säger mig alldeles bestämt att dessa två kvinnor åter kommer att ta plats i svensk politik, och det hyfsat snart.
Men nu är det alltså jullov och granen lyser grön och grann i Bankhallen. Sveriges riksdag är verkligen en toppenarbetsplats, som dessbättre i mångt och mycket är öppen för allmänhetens insyn. Så visst, talmannen har rätt i att transparens är bra!
På ett mer personligt plan innebär jullov för mig att jag i morgon inhandlar de sista julklapparna och lunchar med väninnan som jag inte har hunnit träffa sedan i somras, innan det bär av till föräldrarna i Kalmar för traditionellt julfirande.