Första gången Lennart ringde avbröt jag honom med att jag inte hade tid, vilket i och för sig var sant. Men Lennart gav sig inte. Andra gången jag hade honom i luren upprepade han frågan:

Vad ansåg jag – som gick till val på att värna skyddet för den personliga integriteten – om att svenska domstolar offentliggör namn på misstänkta personer i samma ögonblick som domstolen beviljar dem en offentlig försvarare? Den misstänkte är i det läget just bara misstänkt, och polisens brottsutredningar leder som bekant inte alltid till åtal utan läggs av olika anledningar ofta ner. I det fallet borde naturligtvis allmänhetens intresse av att få reda på vem som har varit misstänkt väga lätt mot behovet av integritetsskydd för den som kanske på helt felaktig grund varit misstänkt. Ändå offentliggörs alltså hans eller hennes namn till allmänt beskådande.

Den juridiska förklaringen är att en domstols beslut om att förordna en misstänkt person en offentlig försvarare inte anses tillhöra brottsutredningen. Beslutet är en allmän handling som till skillnad från den pågående polisutredningen (förundersökning i brottmål) inte omfattas av sekretess.

Lennart ifrågasatte som sagt den ordningen och konfronterade mig även med att en misstänkt person som har råd att betala en advokat ur egen ficka slipper att hängas ut med namn redan under förundersökningsstadiet. Den som är stadd vid kassa kan alltså köpa sig ett starkare integritetsskydd? Är det en rimlig ordning?

Jamen, i det sista fallet har ju domstolen inte tagit något beslut om offentlig försvarare?! Det finns ingen handling som kan lämnas ut, försökte jag förklara … och hörde själv hur fyrkantig jag lät.

Integritetsproblemet i dessa fall handlar inte om att det finns folk som har råd att betala sin egen advokat. Nej, utan om något så grundläggande som att i en demokrati och rättsstat ska staten behandla medborgarna med respekt och inte slentrianmässigt hänga ut oskyldiga personer som misstänkta brottslingar. Där hade Lennart en poäng, en stark sådan.

En annan som fångar dilemmat väl är professor Mårten Schultz. Det var förresten när jag i veckan läste professorns krönika som Lennart gjorde sig påmind – igen.