– Jag har en resningsansökan på gång, avslutade han innan tåget mot Farsta bromsade in på tunnelbaneperrongen i Gamla stan. Håll mig underrättad, svarade jag innan vi skildes. Och jag blev så där blödigt rörd som jag numera blir av äldre människor som griper tag i hjärtat, och det gjorde den här farbrorn, 92 år fyllda.
Vi träffades hos föreningen Svea Hovrätts domarseniorer dit jag var inbjuden i kväll för att tala om resan från journalistiken till politiken.
Efter minst 100-talet framföranden på det temat har jag själv så smått börjat tröttna. Men så länge som det finns partikompisar, föreningar och sällskap som fortfarande undrar hur det egentligen kom sig att jag frivilligt lämnade den perfekta mediala plattformen på Svenskans ledarsida för partipolitiken, så länge bedömer jag det som värdefull reklam för partiet att jag förklarar varför jag tog steget.
Och förklarade gjorde jag alltså i kväll inför ett 40-tal seniora Svea Hovrättsdomare, varav majoriteten nog också läser SvD.
Hemkommen läser jag själv Expressen. Upprörd är inte ordet, men pulsen stiger onekligen några snäpp av Jonas Gardells utfall mot regeringen på tidningens kultursida. Okej, Gardell är en kulturpersonlighet, inte bara genom att axla manteln som socialdemokratisk riksbög. Han har skrivit bra böcker också. Jag har läst med stor behållning. Just därför blir jag besviken när Gardell lydigt som på beställning av S-ledaren klumpar ihop alliansregeringen och borgerliga väljare med nedkissade blöjor och vanvård av äldre.
Jag citerar ur Gardells artikel: ”Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog”?
Och Gardell själv känner sig bekväm med att vara ett träd bland alla andra i skogen?