Kommer ut från Kulturhuset. På plattan rappar två unga män på en scen, jag kan inte låta bli att stanna till för att lyssna. En kvinna tar mikrofonen och tackar för att så många har deltagit i manifestationen för chilenska studenters rätt till ett rättvisare utbildningssystem. Nej, jag fattar ingenting, vet inte ens om det var det chilenska eller svenska utbildningsväsendet som avsågs.

Själv har jag i kväll varit inbjuden av Japanska ambassaden, självaste Minister Ryotaro Suzuki, för att närvara vid invigningen av den stockholms-japanska filmfestivalen Animevolution! Tänkte krasst att jag skulle passa på att trimma mina kunskaper om Mangaserievärlden inför söndagens gästspel på Seriefrämjandets seriescen på Bokmässan (söndag kl 13.00). Men i kväll visades typiskt nog bara 100 år gamla tecknade japanfilmer … fina och fascinerande, absolut, men inte riktigt vad jag hade räknat med.

Dessförinnan var det votering i kammaren. Den första knapptryckningen i höst. Och jag höll fingrarna i styr. Två knapptryck ”avstår” och så ett knapptryck ”ja” till fortsatt svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen.

Den svenska insatsen i Libyen var också debattämnet i kammaren i morse. Efter att ha hastat från min diabetessyster på SöS (alla värden helt okej!) hann jag precis inta min plats i kammaren klockan 09.00 för att visa min respekt för de flygspanande svenska soldater som riskerar livet över libyskt territorium. In alles på plats räknar jag till 25-talet ledamöter, varav flertalet faktiskt är moderatkompisar. Hur kommer det sig tänker jag när det klockan 09.10 plingar i mobilen. Jag sneglar och ryggen bli spikrak – Per Unckel är död.

Jag tittar på Pers forne ministerkollega och gamle kompis där framme, talman Per Westerberg, och undrar om han vet??? Det gjorde han nog.

Själv förflyttas jag mer än ett decennium tillbaka och minns grälet vi hade på en partistämma någonstans. Per – Unckel alltså – gormade om att jag (då ledarskribent i SvD) var alltför respektlöst kritisk mot moderaterna. Där och då betackade jag mig för den kritiken och lovade att lämna partiet. Det gjorde jag också.

Tio år senare gick jag med igen. När jag som nykläckt riksdagsledamot berättade det för Per i fjol skrattade han kluckande, knuffade mig på axeln och skrockade att jag var tillräckligt galen för det.

Det är ord jag bär med mig.