I söndagens SvD kan man läsa en krönika med den ödesmättade rubriken ”Moderaternas sista idéprogram”, signerad av min tidigare chef PJ Anders Linder.

När Aftonbladet ringde i förmiddags för att förhöra sig om utifall jag – som ju är en modig person med tydlig ideologisk hållning, jojomän! – i hyfsad närtid (typ inom en vecka) vill skriva en debattartikel på samma moderatkritiska tema (som Linder) med anledning av partiets förestående stämma och partistyrelsens förslag till nytt idéprogram, då var det bara att erkänna:

Jag har ännu inte läst idéprogrammets slutversion, och Linders tankeväckande krönika har jag plöjt först nu. Nej, jag håller inte med Linder om allt. Hur skulle jag förresten kunna veta om jag gör det utan att själv ha satt tänderna i Ansvar för hela Sverige, som programmet så aptitretande heter.

Till saken hör att jag i likhet med alla andra partimedlemmar, hugade sympatisörer och borgerligt sinnade fritänkare har haft möjlighet att via partiets hemsida delta och vara med och påverka idéprogrammets utformning och innehåll. Men i ärlighetens namn måste erkännas att så när som på ett förmiddagspass i samband med riksdagsgruppens internat i fjol har jag inte på något sätt bidragit till idéutvecklingsarbetet. Om jag trots visat ointresse ändå skulle drista mig till att begåva omvärlden med en och annan – kanske – kritisk synpunkt, då framför jag dem i talarstolen inför partikompisarna på Stämman nästa månad.

Det blir också mitt besked till Aftonbladet.