Eftermiddag i hjältemodets tecken

I eftermiddag ska jag medverka i en tv-inspelning om civilkurage. Om jag har fattat rätt kommer ett antal scenario att spelas upp där folk ställs inför situationen att hjälpa eller inte hjälpa någon som har råkat illa ut.  Därefter är vi några stycken som ska disktuera och ha synpunkter på om folk gjorde rätt eller fel. Mer vågar jag inte avslöja om vare sig programnamn eller kanal.

Däremot kan jag berätta att jag förra veckan deltog i Carnegistiftelsens 100-årsjubileum. Sedan Andrew Carnegies donation till Sverige 1911 har stiftelsen delat ut cirka 2 370 belöningar till hjältar och hjältinnor som:

“frivilligt eller eljest utöver vad plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att inom Sverige eller dess område rädda människors liv.”

Och jag var alltså inte inbjuden som hjältinna utan som bihang till maken som hade äran att få tala på temat: “Varför finns det de som ingriper medan andra tittar bort?”  Bakgrunden är hans utredning om civilkurage – hjältemod för att tala carnegiska – är något som man kan eller bör lagstifta om.

– Det är något man bara gör, svarar Sofia Slavi (DN (6/9). Tillsammans med Tora Thorell och Vera Bäckström Nilsson belönades Sofia för en vecka sedan av Carnegiestiftelsen med guldklocka, diplom och 25 000 kronor var för deras hjätemodiga insats en majkväll då de räddade en förfriskad yngling från att drunkna.

Gemensamt för de som ingriper för att hjälpa nödställda verkar helt enkelt vara att de handlar spontant, reflexmässigt. Tankarna kommer först efteråt.

Ett annat psykologist fenomen, eller vad man ska kalla det, går under nament “the bystander effect”. Den innebär att människor i nöd paradoxalt nog kan ha mindre möjlighet att bli hjälpta om det är många andra människor runt omkring som kan komma till undsättning, än om det bara är en eller ett fåtal personer på platsen.

Förklaringen skulle vara att när flera personer – tänk en full t-banevagn – lika väl skulle kunna ingripa, då minskar pressen på just mig att göra det. Och denna mekanism antas förstärkas av människors strävan att bete sig ungefär som alla andra.

Den insikten är bra att ha i bakhuvudet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.