Veckan har gått i mål. Håll tummarna för att jag också gör det om ett par timmar! Det sista jag gjorde i går eftermiddags var att trängas med hur många kvinnor som helst på Östermalms IP. Alla var vi där för att kvittera ut nummerlappen inför Tjejmilen som går av stapeln kl 13 . Lägg nummer 8137 på minnet, jag planerar att lätta från startgropen kl 13.20.

Men i fredags vaknade jag alltså på Flädie Mat & Vingård (det är jag som har den gigantiska balkongen snett ovanför poolen). Vilket ställe! Detsamma gäller för Lomma som var själva orsaken till mitt nedslag på den skånska breddgraden.

Lomma har ett tungt eternitplågat socialdemokratiskt industriellt förflutet. Av detta märktes dessbättre inte ett spår när jag i fredags lät mig bjudas på fina firren till lunch av Lommas starke man, kommunstyrelsens ordförande Anders Berngarn, (till höger om M-kvinnan Mozhgan Zachrison). Anders medgav utan krusiduller att alla Lommabor inte älskar kommunens nya bibliotek, klossen här bredvid. Själv tycker jag att den är läcker.

Men visst, få saker kan dela befolkningen i två läger som en provocerande byggnad. Det nya konstmuseet i min gamla hemstad älskas inte av alla kalmariter heller. Föräldrarna får något vilt i blicken när den otympliga kuben i Kalmar stadspark kommer på tal. (Själv tycker jag att bygget är ett lyft för stan!)

Förutom guidad stadsvandring med Anders hade Mozhgan (nu till höger på bilden) ordnat ett lika trevligt som välbesökt kvällsmöte med lokala moderatvänner. Tänk själva vad häftigt att få ett helt kommunhus sessionssal till ert förfogande! På allmän begäran resonerade jag om rikspolitiken, försökte mig på en analys av det parlamentariska läget i höst och svarade på kamraternas frågor om allt från nödvändigheten att skjuta jobbskatteavdrag på framtiden på grund av den internationella skuldkrisen till varför partiet centralt inte mer uppmärksammar den flerfaldigt prisbelönta mönsterkommunen Lomma? Det finns ju en anledning till att vi har egen majoritet (52 procent om jag minns rätt) menade någon. Tar med mig den frågan hem, slingrade jag mig.

På bild till vänster om mig har vi partikompisen Anna Ericson. Hon tillhör gruppen förtidspensionerade unga och det gick inte att ta miste på hennes frustration över att inte få jobba ens de timmar som hon trots allt orkar. Så klart kunde jag på stående fot inte lova Anna någonting, mer än att upplysa henne och alla andra i kommunsalen om att regeringen har flaggat för en förändring i linje med Annas önskemål om att få jobba och göra rätt för sig utan att samtidigt förlora ekonomiskt på det.

Mitt besök i Skåneland torsdag-fredag avrundades med en busstur av det mer ovanliga slaget. (Ett stort tack till partikompisen Ulla Stålberg som ordnade så att jag och Mozhgan fick följa med!)

För att möta de växande behovet av förskoleplatser i Lund har alltså Grynmalaregårdens förskola sedan förra veckan utvidgats med en mobil avdelning i form av en förskolebuss. Pedagogerna på bilden – Anette Höstmark Roos, Helen Fredriksson och Mona Ringdahl – var lyriska över att kunna låta ungarna få ha naturen som bas och naturlig utgångspunkt för lek och stoj och lärande. Och nej, barnen verkade inte misstycka, tvärtom. Men självklart kommer väderleken på den skånska slätten även fortsättningsvis att avgöra hur mycket utomhusvistelse det blir för bus(s)ungarna på Grynmalaregårdens nydanande förskola.

Men så mycket förstod jag att hänger det på förskolebussens eldsjälar till pedagoger kommer inte heller småttingarnas föräldrar att behöva ångra att de likt en gång i tiden Rousseau låter sina Emilar och Emilior rasa i utomhusväder och lära av naturen.