Ni tycker jag ser lidande ut? Jodå, benen kändes stumma när jag närmade mig mållinjen, men min tidigare onda häl är nu helt okej!

Tidigare i dag sprang jag alltså Tjejmilen tillsammans med 30 000 andra kvinnor. Tidtagaruret för min del stannande på 1 timme, 1 minut och 38 sekunder. Det är nästan minuten snabbare än Primärmilen i våras!

Så visst är jag nöjd, intalar jag mig. Stabilt … långsam, liksom. Skyller på köbildningen i spåret den första kilometern efter start. Då ska ni veta att jag på professionell inrådan ändå hade trängt mig duktigt. Nej, inte så att jag boxade mig fram, jag bara såg till att starta i en tidigare grupp (4=blå band på nummerlappen) i stället för den som jag anmält mig till (grupp 5=vitt band).

Under hela milen (med undantag för de tillfällen då jag gick) vinkade jag och tackade publiken för dess glada hejarop över min snabba framfart och avancemang i spåret. Jaja, någon hojtade väl också att jag likt en katt bland hermelinerna hade nässlat mig in i fel startgrupp. Färgen på nummerlappen synligt fästad på bröstet avslöjade mig förstås. Fast å andra sidan – min placering (6943) slår med hyfsat bred marginal mitt startnummer (8137), eller har sånt ingen betydelse?!

Taxichauffören som körde mig hem efter målgång berättade drömskt om hur han i yngre år sprang ett antal maratonlopp. Han rekommenderade mig varmt att satsa på New York. Startskottet går visst den 6 november.

Jag tackade för tipset, tittade med uttryckslös blick på mina trötta löparfötter och tuggade i mig en banan.