I stället för att gråta mig igenom förmiddagens sorgehögtid i Olso gav jag mig ut i skogen med svampkorgen på armen. Åter i stugan läser jag statsminister Jens Stoltenbergs tal i Domkyrkan. Det är så vackert och gripande, men i den bedövande sorgen kan landets statsminister ändå trösta sina landsmän med att hela världen sörjer med Norge.

”Jeg har lovet å overbringe kondolanser til dere fra Barack Obama, Vladimir Putin, Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel og mange andre statsledere og regjeringssjefer.

Dette kan aldri erstatte tapet. Ingenting kan bringe deres kjære tilbake.

Men vi trenger støtte og trøst når livet er som mørkest.

Nå er livet som mørkest for dere.

Dere skal vite att vi er der for dere”.

Det är nästan alltid stilla här i skogen, så även denna söndag

Möjligen beror det på att jag är gift med en regeringstjänsteman, men är det bara jag som undrar vilka de sju norska departementstjänstemännen är som fick sätta livet till i samband med fredagens attentat mot regeringsbyggnaden i Oslo? Och vad med de 30 skadade statsanställda som vårdas på sjukhus?

I uppmärksamheten kring dödsskjutningarna på Utöya har det varit märkligt lite mediafokus på det fruktansvärda attentatet mot den norska statens själva hjärtpunkt, regeringskvarteret i Oslo.

En obesvarad fråga är hur dessa personförluster just nu påverkar regeringen Stoltenbergs förmåga att regera landet?

Sådant kan och bör man, mitt i smärtan över ohyggligheterna på ungdomslägret, också fundera på denna söndag i juli, nådens år 2011.