Nej, jag hör inte dit, jag tycker att folk ska få berätta sina egna berättelser. Men många skribentkolleger, krönikörer, tankesmedjor och partiföreträdare i största allmänhet ropar allt högre efter BERÄTTELSEN. Vi talar inte om vilken berättelse som helst utan just om partiledarnas berättelser om varför deras partier över huvud taget finns till.

Alltså förväntar jag mig av denna svårt berättelsefixerade kör av tyckare att den nu applåderar Jimmie Åkesson för hans tal i Almedalen i förmiddags. För vad var det om inte en enda lång (52 minuter) berättelse?!

Då tänker jag inte främst på Åkessons batongprat om att Sverigedemokraterna ska bli ett parti för lag och ordning. Säg ett parti som inte vill bli det? Nej, det var när Åkesson trummade in att Sverigedemokraterna är den ”logiska arvtagaren” till idén om folkhemmet som jag hajade till. Minns att jag förut har haft anledning att reflektera över detta oblyga flirtande med sossarnas folkhemsbygge. Den gången var det Gudrun Schyman som i egenskap av vänsterledare försökte ”kapa” (nytt modernt uttryck i samma klass som ”adressera”) folkhemsidén.

Nu är det Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som vill lägga vantarna på sossebygget. Men hans nationalistiska utspel är ohederligt, och ohistoriskt (vilket också Schymans var).

Per-Albin Hanssons idé om folkhemmet grundmurades under den ekonomiskt instabila orostid mellan första och andra världskriget med allt vad det innebar i form av trygghetstörst hos befolkningen.

Mycket kan man säga om dagens oroligheter i världen och om internationella konjunkturer hit och dit, men i folkhemsbyggarstadiet befinner vi oss inte. Vad än Jimmie Åkesson säger i dag, och Gudrun Schyman hävdade när detta sekel var nytt.