– Jag har redan valt, svarar kvinnan och förtydligar: Jag har lagt min röst på Jesus.

Ehhh … du har inte hört talas om Fredrik Reinfeldt, försöker jag och räcker fram moderatmaterial med inflikat medlemsvärvarkort. Men nej, jag är inte snabb nog, kvinnan hinner före och trycker Jehovas vittnens senaste pamflett ”Jesus tar bort världens synd” i min hand. Med inbjudan till förklaringsmöte i Rikets sal i Sollentuna.

Scenen utspelade sig i går på Karlaplan där jag och östermalmsmoderater lördagskampanjade utanför Fältöversten.

Onödigt att slösa tid på att övertyga redan frälsta? Nej, jag tycker inte det. Förutom att det finns motståndsfickor att bearbeta även på övre Östermalm – jo, faktiskt – har jag märkt att det bland borgerliga väljare och då inte bara hos mig själv, finns ett behov av att försöka få klarhet i vem den nyvalde S-ledaren egentligen är.

Och vad kan i det läget vara viktigare för en plikttrogen soldat i politikens tjänst än att finnas till hands på gator och torg för diskussionslystna partikamrater och andra?

Aprilmätningen från Sifo gör möjligen en och annan alliansvän bekymrad, men störst anledning till oro har ändå Håkan Juholt. Opinionseffekten av ”det största politiska partiets topputnämningar”, för att citera Juholt i dagens DN, syns fortfarande inte röken av.

Om Juholt, skattetrycket med honom som statsminister, företagandets villkor och en hel del andra angelägna ting talade jag länge med mannan härintill.

Ja, ända tills vi blev avbrutna av en kille som frejdigt blandade sig i samtalet och tvärsäkert menade att det enda rätta för regeringspartierna nu är att ”sy ihop sig”.

Och visst, en tajtare borgerlighet modell valallians är en tydlig kontrast till villervallan i opposition.

Det stora oppositionspartiets eventuella omsvängning i synen på SD är en signal om att regeringen snabbt som ögat bör samla sig för strid.