Aftonens framträdande hos Rotary i Älvsjö slutade precis så illa som jag har fasat för sedan jag mer regelbundet började uppträda som inbjuden talare.

Blodsockret djupdök. För en diabetiker som jag betyder det att man fullständigt tappar koncentrationen med följden att jag i kväll pratade förvirrat om livet som riksdagsledamot och svarade osammanhängande på rotarianernas frågor. Allt medan svetten rann som under ett marathonlopp. Till råga på allt missade jag ofint nog att få med mig talarpresenten. Så varmt tack partikompis Margareta för att du resolut tog kommandot och körde mig hem!

Men suck, när ska polletten trilla ner? Förmodligen aldrig. För trots att jag efter 25 år borde ha lärt mig känna igen de rätt tydliga symtomen på att sockret är på väg ner så händer det fortfarande att jag inte i tid fattar vad som är på gång.

Och just nu är det knepigare än vanligt. För när jag vid 9-tiden denna osannolikt vackra morgon (i minus 16 grader och påhejad av franska turister!) inspirerades av min oumbärliga PT Erika att nästan springa benen av mig på Skeppsholmen med avbrott endast för övningar av än så länge ganska obefintliga muskelgrupper, då sjunker blodsockernivån åtskilliga snäpp i flera dygn framöver.

Och för att undvika missöden som i kväll måste jag alltså konkret börja förhålla mig till att jag numera är en fysiskt aktiv person genom att dra ner på insulindoserna!

Ja, särskilt som jag – mallig är bara förnamnet – har anmält mig till min första löpartävling i livet. Den 27 mars går Premiärmilen på Djurgården av stapeln och jag är med.

Det är för övrigt samma dygn som den så kallade normaltiden, det vill säga vintertid, övergår i sommartid. Då är vi långt från polarkylan, men det är bara 41 dagar dit…