Kinderna glöder fortfarande röda efter dagens promenad i minus 17 grader till den som väntat tomma brevlådan.
Vår är den limegröna till höger, den har tidigare tjänstgjort som fröautomat åt småfåglarna!
Eftersom jag vaknade först vid 8-tiden missade jag partisekreterarens insats i P1 Morgon. Men det tog jag igen under marschen till brevlådan (7,5 km tur och retur, bara så att ni vet).
Jag vet inte, men gissningsvis har Sofia Arkelsten drillats ganska ordentligt av sina medarbetare inför P1:s morgongrillning. I så fall är det bara att konstatera att det inte hjälpte.
Hon låg flera snäpp under sin normala standard och gjorde tidvis ett närmast zombieliknande intryck.
För nog borde Sofia ha kunnat säga att det var jobbigt att bli utsatt för mediedrevet som uppstod med anledning av hennes Shellresa? Ja, även om det inte var fel i sak att låta arrangörerna betala resan.
Och visst gör Alliansen (läs Moderaterna) livet knepigt för Kristdemokraterna som enligt senaste opinionsmätningen inte får stöd av mer än 2,8 procent.
Men i stället för att konstatera det självklara, nämligen att KD överlevde även detta val på grund av 10 000-tals stödröster från främst M-sympatisörer, trasslar Arkelsten in sig i ett svårbegripligt resonemang om att även KD har vunnit på Allianssamarbetet. När hon i likhet med alla andra politiskt intresserade i grund och botten vet att om KD ska gå en ny vår till mötes så hänger det på partiet självt, inte på Moderaterna.
På fler än ett sätt är Sofia Arkelsten en värdig efterträdare till Per Schlingmann. Gemensamt har de kunnandet och ett stor engagemang. Men de hemfaller alltför ofta åt ett övertaktiserande och ett fikonspråk om partiets utvecklingsarbete och framtidsfrågor, som jag tror går långt över väljarnas fattningsförmåga. Ja, även min, för ofta förstår inte ens jag vad som menas.
Nej, jag har så klart inte blivit inbjuden att delta i diskussionerna om partiets framtid- och utvecklingsarbete.
Och nu infinner sig stunden: Ska jag våga publicera det här partikritiska inlägget eller inte?
Jo, jag gör det. I skydd av köld, mörker, stillastående tåg och värmande ljus vågar man nästan vad som helst.