Tjejen som säljer stans godaste julknäck visade inga tecken på nervositet eller oro.

Snarare log hon överseende mot mig när jag över disken förde gårdagens bilexplosion och efterföljande självmordssprängning på tal. En engångshändelse, antydde hennes tvärsäkra axelryckning. Så nickande hon åt mig, och vände sig mot nästa kund.

Väl utanför Sturegallerian ser jag första beviset på polisens förstärkta närvaro med anledning av det misstänkta terrordådet i går eftermiddag.

Att fler synliga poliser kan göra skillnad genom att öka människors trygghet och i bästa fall kanske också inspirera allmänheten att lägga märkliga personer och mystiska situationer på minnet till nytta för polisens arbete, det låter bekant på något vis. Erinrar mig själva grundtanken med närpolisreformen.

I förmiddags var jag förmodligen inte ensam om att höra statsministern uppmana medierna – inklusive oss andra – att inte spekulera i vad som kan ligga bakom lördagens attack mot julruschens Stockholm.

Sambanden är ännu inte klarlagda mellan 1) bilbomben, 2) självmordsattacken och 3) varningen som damp ner i mejlboxen hos Säpo och TT. Inte minst därför delar jag statsministerns uppfattning.

Det är verkligen inte läge att ägna sig åt mer eller mindre avancerade gissningslekar, eller att i nuläget dra förhastade slutsatser, som statsministern inskärpte.

Nej, förhastade slutsatser gör man klokt i att inte dra senare heller, för den delen. (Här intill finns polisen förresten parkerad även vid Sergels Torg).

Säpo har tagit över fallet och med det ska vi känna oss trygga. Jag gör det. Vad är alternativet?

Och i dag träffas Samverkansrådet mot terrorism. Om det känns angeläget att Kustbevakningen och Transportstyrelsen också är med och analyserar gårdagens misstänkta terrordåd? Fråga inte mig.

Med detta sagt – jag kan bara inte släppa tanken på hur det kommer sig att en enligt uppgift svenskfödd man, boende i Tranås, sätter sig i en bil, kör hela vägen till Stockholm för att någonstans under vägen adapterar sig själv för att ännu lite senare spränga sig själv i luften på en gata som jag efter att ha bott snart 25 år i huvudstaden fram tills i går inte visste fanns?

Jag menar, om man har tagit det ”ganska” jobbiga beslutet att spränga sig själv i luften, varför spränger man sig då inte på en mer offentlig plats än på Bryggargatan?

Det stämmer, i eftermiddags fanns polisen på plats även på Hamngatan, mittemot NK.