I dag är det högtidligt värre i en nykläckt riksdagsledamots liv.
Klockan 16.00 är det omröstning i kammaren. Vi lagstiftare (jepp) ska rösta om en hel drös förslag. Det märkvärdigaste av dem alla kategorier gäller Konstitutionsutskottets betänkande En reformerad grundlag (vilande grundlagsbeslut, m.m). Innehållet bör väl vara känt vid det här laget, men här en snabblektion.
Förhörde mig just med Kammarkansliet och yes, det kommer att bli votering i form av knapptryckning. Det blir första gången denna mandatperiod och gissa om mina nerver är på helspänn?!
Det är ingen tillfällighet, kan jag säga, att fotot bredvid, är döpt till ”voteringsångest”.
På bilden kan ni se när jag och min (lika nervösa och nyvalda) bänkgranne häromveckan övade oss på att aktivera våra kort, att dessa är rätt instoppade i bänkpanelen är en förutsättning (såvitt jag förstår) för att man alls ska kunna rösta.
Grannen är kristdemokrat. Så visst, vi bör ju helst trycka likadant, har vi kommit fram till. Men – hemska tanke – om ingen av oss säkert vet? Hur mycket lugnare känner man sig då….?
I eftermiddag är det alltså skarpt läge eftersom Sverigedemokraterna har reserverat sig mot att det i svensk grundlag skrivs in en formulering om att Sverige är medlem i EU. Att det handlar om att anpassa rikets konstitution till ett 15 år gammalt faktum, bryr sig inte SD om.
Om jag har förstått Kammarkansliet rätt, liksom innehållet i voteringspromemorian som har skickats ut, då ska jag om en liten stund trycka på ja-knappen. Det vill säga rösta för utskottets majoritetsförslag. Jovisst, det låter självklart.
Sedan gäller det att snabbt ta sig till tjänsterummet för att svida om till något tjusigare, därefter fördrink hos gruppledningen för oss nyinvalda ledamöter, och så – äntligen supé hos Kungen! Det känns faktiskt som en riktigt värdig avslutning på en märkvärdig dag.
Bara jag först trycker på rätt knapp…