I kvällens Rapport dyker min favoritsosse Widar Andersson upp i tv-rutan (någonstans i inslaget bör han finnas). Han kommenterar sitt partis framtid, och plötsligt ser jag allt kristallklart:

Fritänkaren Widar Andersson skulle vara en fullständigt underbart livsfarlig ersättare på ordförandeposten efter Mona Sahlin. Livsfarlig för borgerligheten, vill säga.

Annars börjar jag verkligen gilla måndagarna i riksdagshuset. Det är så lugnt och skönt när de folkvalda inte är där. Nämen, förlåt, Herre gud, vad är det jag säger?!

I morse lyxade jag till det rejält och ringde MyCab. Visst, det innebär taxi till riksdagshuset på skattebetalarnas – väljarnas – bekostnad. Men hallå, det regnade och blåste,  och jag är faktiskt fortfarande under inflyttning i tjänsterummet och orkade bara inte bära de blytunga bokkassarna mer än max 50 meter.

Särskilt inte med tanke på min tennisarmbåge som alltjämt värker efter sommarens vansinniga stock- och grenröjning på hygget kring smultronstället i Värmlandsskogen. Idiotiskt, jag vet, men allt är makens fel…

Väl på plats i tjänsterummet har jag ägnat dagen åt flitig instudering av handlingarna inför morgondagens sammanträde i Civilutskottet. Det tog en dryg halvtimme.

Betydligt mer tid behövde jag för att förbereda morgondagens paneldebatt om ”Sociala medier som kommunikationskanal för rättsinformation”. Håller med, rubriken är ingen kioskvältare, men var så säker, det här kan bli riktigt intressant! Nej! Jag tänker inte avslöja i förväg vad jag kommer att säga, något ska man ju ha att blogga om i morgon.

På tal om i morgon. Förutom mötet klockan 16.00 med den alltid lika spännande riksdagsgruppen – ja, och förargligt för er att jag aldrig i livet tänker yppa ett ord om vad som sägs på dessa möten – så har Civilutskottets kansli bjudit in oss ledamöter till samkväm på kvällen. Eller om det nu är vi ledamöter som bjuder in utskottets kansli, jag vet inte så noga. Men trevligt ska det  bli!

Trevligt var det också att i kväll träffa väljare på T-baneperrongen i Gamla stan. Först kom det fram en kvinna i min egen ålder och tackade mig för att jag drev frågan om att avskaffa nämndemannasystemet. Att hon var domare i Svea hovrätt gjorde mig särskilt glad. För att inte tala om hur varm jag blev om hjärtat av kvinnan snäppet äldre som med utländsk brytning förklarade att hon saknade mig om fredagarna i SVT:s nyhetspanel.

Skönt att vara saknad!