Sveriges radios inrikespolitiska reporter Inger Arenander låter märkbart tagen i Ekot (ungefär 11.30 in i inslaget). Det tror jag det.
Men efter senare tids vi-har-dragit-korken-ur-flaskan-tillstånd i svensk socialdemokrati kom Mona Sahlins besked (07.38 in i Eko-inslaget) inte som en direkt jätteöverraskning. Redan häromdagen lät hon meddela att hon ställer sin plats till förfogande, låt vara med den uttalade förhoppningen att bli omvald på partiets extrakongress i vår.
Fast i dag släppte alltså Sahlin greppet även om det sista halmstrået.
Jag har inte ambitionen att i kväll skriva Sahlins testamente över hennes fyra motiga år som partiordförande. Men visst, det känns snopet att jag inte hann läsa hennes Möjligheternas land. Min version för Sverige, med ett förord undertecknat: Mona Sahlin, Nacka, juni 2010 (Norstedts).
Men precis som med de hastigt konfiskerade vykorten föreställandes nyförlovade prinsessan Madeleine och Jonas, kan Mona Sahlins lika plötsligt överspelade bok få ett antikvariskt samlarvärde i kategorin ”statsrättslig kuriosa”.