Av tragisk anledning har jag varit nere i källarskrubben och i en låda rotat fram TV-talet som dåvarande statsminister Carl Bildt höll till svenska folket i februari 1992. Det vill säga när ”lasermannen” John Ausonius härjade som värst och spred dödsångest bland folk med mörkt skinn och svarta kalufser i Stockholmstrakten.

Jag har läst talet flera gånger nu, visst det innehåller en del övertoner som knappast hade varit gångbara i dag. Värre ändå är att det efter mitt tragglande står väldigt klart att integrationspolitiskt har mycket lite hänt i Sverige under de drygt 18 år som har gått.

Medan polisen i Malmö jobbar som bäst med att lägga pusslet som ska ringa in den eller de som skjuter mot människor med utländskt utseende, rapporteras ännu en skottlossning i Malmö. Leif GW Persson manar oss till… att lyssna på honom…

Justitieministern bör ta sitt uppdrag på allvar eller avgå, skriver Socialdemokraternas Ilmar Reepalu på DN Debatt med anledning av skräcken som sprider sig söder över.

Det är lätt att säga, men vad har Reepalu själv gjort för att förbättra integrationen och minska spänningarna i regionen?

Att Reepalu har styrt Malmö i decennier och just därför har en inte så liten del i skulden för hur intoleransen i staden har fått breda ut sig, är förstås inget som Reepalu vill låtsas om.

Justitieministern låter i dagens DN via sin pressekreterare hälsa att hon ”inte vill bidra till politisk pajkastning under det allvarliga läge som nu råder i Malmö”. Samma nedtonade förhållningssätt hade Beatrice Ask i kvällens Agenda.

Bra. Bespara oss från vulgärargument och slag under bältet.

Fast…och hjälp nu inser jag att jag kan få skit för det här…men nog borde landets justitieminister kunna bidra med något bättre än pajkastning?

Om regeringen är klok låter den justitieministern ställa upp på riksdagens frågestund på torsdag i nästa vecka. (Nu på torsdag har riksdagen nämligen ledigt, plenifritt som det heter). Säkert vill fler än jag ha svar på ett och annat om händelserna i Malmö.