Jag var övertygad om att inte en enda kvinna fanns bland landets cirka 1600 ställningsbyggare. Ni vet figurerna som utan spår av svindel klättrar omkring på fasaderna och skruvar ihop plankor som murarna, målarna, snickarna och fasadputsarna ålar omkring på med livet som insats.
Men så fick jag veta att några kvinnor faktiskt tillhör det stolta skrået som bygger och river ställningar. Närmare bestämt tre (3) modiga systrar. Det är något mindre än 2 promille. Är det ett jämställdhetsproblem?
Hur jag än vrider och vänder på frågan kan jag inte tycka det. Inte heller kan jag uppbåda någon upprördhet över ståhejet i Ekot över att knappt två procent (100 stycken) av landets 5 000 brandsoldater är kvinnor.
Lika lite beklagar jag att det i Sverige bara finns 14 600 kvinnliga jägare, som enligt Jägarförbundet utgör 5,5 procent av jägarkåren.
För egen del har jag aldrig sett något problem i det faktum att det finns kvinnor som föredrar att jobba inom kvinnodominerande yrken, eller att män har en tendens att dras till så kallade manliga yrken. Eller att män oftare än kvinor tycker det är kul att kuta runt i skogen på älgjakt.
Det verkliga jämställdhetsproblemet är ett helt annat. Nämligen att män i alla tider har kunnat driva näringsverksamhet av allehanda slag som har tillåtits att gå med vinst, utan att det har ifrågasatts av någon.
Nu är det kvinnornas tur att få göra detsamma, och det utan att kvinnor i den lika militanta som symbolfixerade jämställdhetens namn ska tvingas ta omvägen över livsfarliga jobb.
Herre gud, kvinnor föder trots allt barn! Någon betydelse måste väl den omständigheten ha?
Jo.
Rimfrost är för övrigt rätt vackert!