SvD:s kolumnist Merit Wager brukar tänka väldigt klart, men hon gör det inte i dag när hon citerar en tidigare rådman och departementsanställd rakt av:

”De felaktiga påståenden om SD:s stora inflytande i nämndemannafrågan bottnar i att kommun- och landstingsfullmäktige i grunden, sedan mycket länge, missuppfattat vilka som ska kan/ska väljas till nämndemän.”

Faktum är att det där påståendet är inte felaktigt. Partierna nominerar fritt vilka personer de vill ska bli nämndemän. Visst skulle de kunna föreslå opolitiska personer, i linje med Wagers argumentation. Men i enlighet med en långvarig praxis nominerar varje parti nämndemän som antingen är eller har varit politiskt aktiva i det egna partiet, eller som på annat sätt sympatiserar med partiet.

De nominerade utses sedan undantagslöst av kommunfullmäktige till nämndemän, därför finns det – tvärtemot vad Wagers källa Lars-Gunnar Lundh säger – alltjämt fog för påståendet att varje parti (även SD) har stort inflytande över vilka nämndemän som utse.

Nämndemannaförfarandet är alltså i högsta grad politiserat, i praktiken nominerar inget parti opolitiska personer. Den politiska balansen i nämndemannakåren skulle i så fall rubbas och dessutom har partierna behov av att kunna ”belöna” trogna partiarbetare med nämndemannaposter. Det är en belöning som brukar uppskattas eftersom uppdraget är förenat med en viss status.

Och så länge partierna har nomineringsrätten ska man inte räkna med någon ändring av denna ordning. Tvärtom, det är ett rent önsketänkande om man tror det.

På tal om det, i morgon 07.45 i Gomorron Sverige debatterar jag nämndemannasystemet med Maryam Yazdanfar (S).