I söndagens val blev Moderaterna så när som på några tiondelar ett lika stort parti som S. Och regeringen Reinfeldt sitter kvar ännu en mandatperiod. Därmed är Socialdemokraternas historiska maktställning i svensk politik bruten. Det är historiskt! Ja, ännu mer historiskt än att drygt 5 procent av väljarna röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Det kan verka nonchalant, men efter snart en veckas grubblande ser jag inget större behov att djupanalysera valets utgång. För mig räcker det att konstatera att väljarna – på goda grunder – radikalt har ritat om det politiska landskapet. Men Mona Sahlin och svensk socialdemokrati kan förstås inte hoppa över ledet att problematisera det självklara. Hur skulle det se ut?

Mer förvånad blir jag faktiskt över utspelen från FP, C  och KD med anledning av regeringens nya sjukregler. Utspel som fortsätter här.

Att sjukförsäkringsreformen i alla delar INTE är en fullträff är uppenbart. Men det hade varit klädsamt om de tre allianspartierna med Göran Hägglund och Maud Olofsson i spetsen hade haft courage nog att även efter valet rakryggat vågat stå upp för Alliansen gemensamma valmanifest:

”Stora förändringar leder alltid till oro för att enskilda hamnar i kläm, något man måste vara ödmjuk inför. Kommande mandatperiod är den politiska uppgiften framförallt att vårda de reformer som genomförts och se till att de får avsedd effekt, och inte oönskade effekter. Alliansregeringen har under våren 2010 tillsatt en parlamentarisk utredning för att se över hur sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna långsiktigt kan förbättras (min ”fetning”) för att bli sammanhållna, balanserade och hållbara, samt bidra till långsiktigt högre sysselsättning.”

I detta ligger att regeringens hårt kritiserade sjukförsäkringsreform inom kort justeras. Exakt hur snabbt bestämmer statsministern, och då brukar det ju gå undan…