Nu är det visserligen sen kväll, men denna måndagsmorgon inleddes numera som vanligt med en halvtimmers valbroschyrutdelning vid T-banan. Det gick inte trögare än vanligt, utan folk nickade och log. I alla fall gjorde väljarna det som glatt lät sig förses med broschyren.
På eftermiddagen avverkade jag ett pass i den mobila ”valstugan” på Kungsholmstorg.
Mobilt torgmöte på Kungsholmstorg. Det funkade alla tiders!
Skillnaden med att dela ut valbroschyrer i närheten av Stockholms tingsrätt än vid andra valstugor är att … männen är snyggare.
Jag inser att det kan låta sexistiskt. Men advokatkillar i kostym på väg till eller från rätten ser tilltalande ut, om ni frågar mig. Så var det sagt.
Jovisst, poliserna som vid femtiden i eftermiddags strömmade ut ur Polishuset var ganska snygga de också.
Men det hjälps inte. Gladast blev jag i dag av att möta entusiasmen hos alla de människor som mitt i det stressade steget på väg in till Apoteket, Systembolaget eller ICA ändå tog sig tid att stanna till för att instämma i landets behov av en fortsatt borgerlig regering.
Inte för att allt som regeringen har gjort hittills har varit perfekt. Men som den före detta långtidssjukskrivna kvinnan vid övergångsstället berättade för mig, äntligen har hon fått en chans att komma tillbaka. Jepp.
Fast det hindrar inte att det ligger en sten kvar och skaver i skon. För det gör det, åtminstone i min. Wikileaks grundare Julian Assange får gärna reta gallfeber på militanta feminister hur mycket han vill. Betydligt mer störd blir jag av att Rättssverige gick så totalt i spinn under hans besök häromsistens .
Om detta rättsliga haveri skriver Oscar Swartz så analytiskt, träffsäkert och bra att jag själv lugnt kan lägga ner pennan.
Kungsholmsmoderater och jag. Varför jag inte bär gul partijacka? Därför att jag är fåfäng.