I dag har jag avverkat mitt första pass i valstugan vid Sergels torg. Något jättetryck var det nu inte. Väljarna har väl annat för sig en söndag klockan 12.00-14.00, tre veckor före valet.
Ja, till skillnad från turisterna från världens alla hörn som med Stockholmskartan i högsta hugg hellre frågade mig om vägen till Slottet än vad just jag avser att uträtta i Sveriges riksdag nästa mandatperiod.
Dessbättre tog varken italienare eller amerikanare illa upp när jag insåg mitt misstag och gnidet ryckte tillbaka min egenhändigt finansierade valfolder. Den kostar trots allt cirka 2.70 per styck…
Och visst, en snygg kille såg mest generad ut när jag tryckte min valbroschyr i hans hand. Men vad då? Det var först när jag såg sladden i hans och kollegans nacke som jag hajade att de tredagarsskäggstubbiga grabbarna med t-shirt, kavaj och slitna jeans inte primärt besökte Sergels valstugekoloni som väljare!
Sedan var det faktiskt en hel del sköna väljare – mestadels kvinnor, för att vara korrekt – som kom fram, greppade min arm och lovade mig deras kryss. Men bara i utbyte mot att jag fortsätter att ”våga bråka”. Det låter som en deal, tycker jag.
Det stod en tandemcykel bakom Sergelstugan. Den tillhörde miljö- och trafikborgarrådet Ulla Hamilton. Där bak: Johan Ludvigsson.
Har ni förresten sett partiets tv-reklamfilmer som presenterades i dag? Om inte finns de att beskåda här.
Nog för att många kärleksrelationer inleds på jobbet, vilket är en av valfilmernas poänger.
Men är kärlek på jobbet ett skäl att rösta på det nya arbetarpartiet?