Partiet har jobbat hårt för att gnugga bort överklasstämpeln, men kan man ha gått till överdrift? För imponerande var knappast  valstugan i lördags, någon halvtimme innan den invigdes av justitieministern.

Medborgarplatsen i lördags klockan 11.30: Valstuga i vardande.

I morgon gör jag mitt första pass som ordinarie valstugearbetare. I bästa fall finns det då väggar och glas i fönstren. Ja, rent av också en dörr så man kan låsa in valmaterialet om natten.

För det är väl inte så här vi har tänkt lösa de hemlösas problem?

Hur som helst, stämningen på Medborgarplatsen i lördags var god. Människor är inte alls ointresserade av att få vare sig M-designade kokböcker eller tablettaskar.

Dessutom verkar en hel del väljare gilla vår politik, eller om det nu är Alliansens.

Det fina i kråksången är att för valutgången spelar det ingen större roll om väljarna mest gör tummen upp för Moderaterna, FP, C eller KD. Det avgörande är att de vill ge Alliansen en chans att regera vidare.

Missmodet i de socialdemokratiska leden blev knappast mindre av söndagens Sifo. Läs här förtvivlad sossekändis 1 och förtvivlad sossekändis 2. Tror verkligen Mona Sahlins valstrateger att partiledaren kommer att få draghjälp av sossekändisar i valet?

Denna söndag började med en för mig helt ny syssla. Klockan 10.00 stod jag, Britt, Sonja, Rosita och ytterligare en partikompis som jag tyvärr inte minns namnet på, utanför vår föreningsordförande Jonas Nilssons port.

Där utrustar vi oss med valaffischer och ger oss sedan ut på jakt efter lediga stolpar, träd, trafikljus eller vad fan som helst. Nej, vad säger jag, glöm det!

Till skillnad från ”vissa” partiers valaffischnedkletning vid Hornstull med omnejd smetade vi Högalidsmoderater ner stolparna helt lagligt.

En av allt att döma affischeringsrutinerad medelålders kvinna, före detta solist  i något insomnat punkband skulle jag tro, kom fram och höll på att flabba ihjäl sig åt mig. Ja, det vill säga innan jag till sist fick ordning på affischen, vinden och uppsättningsanordningen (smala plastremsor med ett slags spänne).

Det känns...helt naturligt. Eller vad trodde ni?

Sedan snabbt hem och förbereda nästa aktivitet i valstugan på Vällingby torg. Jag hade fått signaler om att jag eventuellt skulle hålla ett tal på torget om mina valfrågor, ett traditionellt torgmöte med andra ord.

Visst har man hört (alltför) många politiker stå på torg och babbla i en mikrofon. Men jag som är ny i branschen känner starkt att jag helst vill förbereda mig en aning om vad jag ska säga även i sådana sammanhang.

Helst vill jag hinna med att också plita ner några stolpar att snegla på under framförandets gång. Alltså övade jag som sjutton under den halvtimmeslånga T-baneturen. Väl framme i valstugan visade det sig snopet att det inte fanns någon mikrofon. Med följden att det i stället blev en – numera även för mig-  sedvanlig utdelning av valmaterial till förbipasserande.

Mån om några timmars pluggtid i kväll eftersom jag i morgon kl 15.30 ska debattera löneskillnader med Gudrun Schyman i SVT (ja, på youtube, vill säga) tackade jag för mig vid 16-tiden och slank ner i T-banan för hemfärd.

Jag hoppade av vid Fridhemsplan för en promenad över Västerbron med ljuvlig utsikt över Riddarfjärden. Noterade att windsurfarna gladeligen druttade i vattnet trots att de saknade våtdräkt! Det är ett gott betyg åt Sommarsverige 2010.

Men framför allt var jag förstås nyfiken på att mötas av affischen som Jonas och jag satte upp strax efter klockan 10 i förmiddags. Och yes, den satt – sitter? – ännu kvar!