Dörrknackning, kavajshopping och kappsegling

Hemma efter dagens dörrknackeri njuter jag av kappseglingen på fjärden. Sista kryssen är avklarad och målgång väntar. Den seglatsen hade inte varit möjlig om badringen hade legat där. Så var det sagt.

Är det kappsegling? Ja, och det är lördag!

Och dörrknacket gick över förväntan! Av 50-talet påringda lägenhetsdörrar öppnades åtminstone 10. Modigt! Själv öppnar jag aldrig för någon om jag inte väntar besök och genom titthålet kan identifiera personen som ringer på.

Men dagens valvinnarmobilisering inleddes alltså i förmiddags på Café Inferno vid Medborgarplatsen.

Där var det allmän förbrödring, utdelning av dörrknackområden och indelning i par. Jag tackade tacksamt ja till att få göra sällskap med veteranen Kristina Folkesdotter Almqvist.

Dörrknackargänget i Mariaföreningen på Söder värmer upp med taktikprat och stärkande brunch.

Ett är säkert, jag kommer inte att glömma charmtrollet som öppnade i morgonrock (kl 12.45), blinkade flirtigt och sa att Moderaterna redan hade hans röst. Låt vara att den enda anledning till att han öppnade dörren var, som han sa, att han väntade på blombudet…

Kvinnan i dörren bredvid blev så tacksam av att få besök av Moderaterna (!). Hon passade på att ösa galla över den fula byggnaden under uppförande i kvarteret Grimman, eller om det nu var under renovering. Schabraket skulle i vilket fall skymma utsikten. Jag antecknade flitigt, men uppriktigt sagt har jag inte en aning om vad saken gäller. Så det blir till att uppsöka platsen och bilda mig en uppfattning så fort tillfälle ges. Det var också mitt besked till henne, och med det verkade hon nöjd.

I trappuppgången några snäpp bort var mottagandet kärvare. Killen med askgrått ansikte (också iförd morgonrock) och som i dörröppningen klagade på att han mådde dåligt, såg förvisso ut att också göra det. Och det var verkligen med stendöd entusiasm han tog emot informationsmaterialet.

Konstnärssjälarna i samma hus ville rakt inte veta av MODERATERNA. Med undantag för den militanta kvinnan. Hon presenterade sig som konstnär OCH vänsterpartist (någon förvånad) och ville alltför gärna diskutera den grundläggande mänskliga fri- och rättigheten att ha gratis inträde till landets museer.

Mannen med hål på strumpan och Hannibal Hector-blick frågade aningen för vänligt om “vi inte ville komma in ?” Men Kristina och jag hade ju knappt hunnit framföra vårt ärende, så det blev tack men … nej tack.

Sammanfattningsvis, dörrknackning är inte bara spännande, det är också kul att få så många glimtar av verkligheten. Visst, en och annan dörr stängs i ansiktet men herre gud så många nya som öppnas!

Mitt humör blev inte sämre av att grönsakshandlaren vid torget hojtade att han, liksom kompisen bredvid, skulle kryssa mig i valet. Smickrad, på gränsen till generad, köpte jag en liter smaklösa jordgubbar från Belgien av bara farten. Min grönsakshandlare kan konsten att sälja.

Att jag på vägen hem längs med Götgatan tog ett återfall i kavajshopping hör egentligen inte alls hit. Men snygg är den!

Närmare Miljöpartiet än så här kommer jag inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.