Nej, jag går inte och längtar efter att få höra politikernas ”berättelser”och ”visioner” om framtiden. Vad jag vill ha är kloka reformer och en vettig hantering av skattebetalarnas pengar.

I spelet om min framtid vill jag gärna bestämma själv. Det är jag övertygad om att du också vill när det gäller din framtid. Om detta och en del annat som rör höstens val pratade jag vid ett frukostmöte i morse på trevliga Kalori.

Nu stundar valet – vad har vi att vänta? Så löd första frågan. I ett försök att vara lite originell svarade jag inte ”stentuff kamp”. Jag försökte i stället ruska om det frukosterande sällskapet med att vi inför höstens val delvis står inför en ny politisk karta.

Nog för att nya partier har försökt komma in i riksdagen förr. Men nytt är att Sverigedemokraterna har häng på att faktiskt göra det. Man får gå tillbaks till Miljöpartiets segersamba in i riksdagen 1988 för att erinra sig en liknande hotbild.

Nytt med höstens val är också att Socialdemokraterna inte har draghjälp av LO. Jovisst, LO:s medlemmar lär säkert – medvetet eller omedvetet – skjuta till hyggligt många miljoner till Rörelsens valkassa. Men när såg man senast den till politiskt sänke förvandlade Wanja Lundby-Wedin flankera Sahlin?

I höstens valrörelse får vi också se en aldrig förut skådad parad av socialdemokratiska föredettingar som dammades av lagom till förra höstens S-kongress: Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Jan Eliasson och – sist men inte minst – Göran Persson.

Om S-uppställningen pigga pensionärer kommer att lyckas attrahera den stora gruppen pensionärsväljare (1,8 miljoner) låter jag vara osagt. Men hur som helst var det klokt av Sahlin att låta den här mannen sova.

Nej, alliansen har inte så värst mycket att erbjuda på den här fronten. För egen del ser jag bara två självklara lockbeten: Alf Svensson och Gun Hellsvik.

Vilka frågor blir då hetast i valrörelsen? Säg det, men i varje fall inte klimatet (otur för Maria Wetterstrand och MP, men de lär klara sig hyfsat ändå). Inte heller jämställdheten, så  by, by Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ. Jo, jag kostar på mig en tår för det har varit en rolig tid.

Skatterna däremot har potential att reta upp tillräckligt många storstadsväljare med höga bostadslån som inte alls känner sig som krösusar bara för att de tjänar 40 000 kronor i månaden och därför ska straffbeskattas om De rödgröna vinner valet.

Inte heller kommer de familjer som får svårt att betala vänsterblockets fastighetsskatt att med lätt hjärta ta topplån på villan eller rent av sälja den för att få råd att betala De rödgrönas höjda boskatt.

Ni hör, för att ha haft ett så kladdigt underlag som jag hade i morse lyckades jag ändå få ur mig en del vettigt.

Mest nöjd var jag nog ändå med mitt nya grepp om blockpolitiken. Många ojar sig över att småpartierna till höger och vänster förlorar på att ingå i ett större politiskt sammanhang.

Själv är jag övertygad om att det långsiktigt är precis tvärtom. Kreativa idéer signerade C, KD och FP som tidigare har fallit på hälleberget sugs numera upp av alliansblocket och återkommer om inte helt och fullt så i modifierad form som konkreta förslag som riksdagen klubbar igenom. För att inte tala om vilken inverkan MP och V har haft och har på Socialdemokraternas politik.

För att avsluta, det är ju ändå fredagsafton i kojan. En omständighet med hög mobiliseringsfaktor i höstens val är att Moderaterna kan göra sitt bästa val genom tiderna men ändå förlora regeringsmakten.

Samtidigt som Socialdemokraterna kan göra sitt sämsta val någonsin och Mona Sahlin ändå bli Sveriges första kvinnliga statsminister.

Så i helgen blir det till att ge sig ut och knacka dörr och prata med väljare. För här ska vinnas val. Han vinner.