En liten flicka ska visst bli doktor, en grabb har bestämt sig för att bli lokförare. Själv ville jag i sexårsåldern helst av allt bli polis för då fick man (även som kvinna) ha slips. Det tyckte jag var snyggt.

Sofia Lindblad drömde om bli veterinär. Men trots stora ansträngningar och år av målmedvetet pluggande för att nå toppbetyg kvoterades Sofia ändå bort från veterinärutbildningen. Detta på grund av den politik som svenska jämställdhetstalibaner av båda könen har drivit fram. En politik med svårt socialistiska förtecken där millimeterrättvis könsbalans gjorts till huvudsak framför de sökandes kunskaper, varav majoriteten av de mest kompetenta i detta fall råkade vara kvinnor.

Nog för att det finns vissa likheter mellan yrkena, men det var alltså veterinär som Sofia Lindblad drömde om att bli. Inte sjuksköterska, som hon nu utbildar sig till.

Att regeringen lovar att avskaffa den positiva särbehandlingen av manliga studenter till kvinnodominerade utbildningar vid  högskolor och universitet är förstås mycket välkommet.

Eller logiskt, som Gunnar Strömmer vid Centrum för rättvisa konstaterar. Tack vare CFR:s engagemang och envisa kamp har domstolar redan slagit fast att denna form av positiv särbehandling är detsamma som olaglig diskriminering.

Vad ska man då göra ifall man ändå eftersträvar jämnare könsbalans i utbildningssystemet?

I ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat får man helt enkelt ta till andra knep för att män i unga år ska lägga manken till och skaffa sig så bra betyg att de också blir antagna till högstatusutbildningarna där kvinnorna är i majoritet. Då handlar det inte längre om att uppnå millimeterrättvisa mellan könen utan om jämlikhet och likhet inför lagen, oavsett kön.