Almedalsveckan går mot sitt slut, semesterfirandet tar vid och i politiken väntas lugnet före stormen. Jag borde vara luttrad av valrörelserna i mitt tidigare liv men inför denna känner jag djup förundran. Inte det att regeringen ligger pyrt till i opinionsmätningarna, eller att oppositionen ömsom svartmålar, ömsom lovar allt åt alla. Vad som förbryllar är regeringens bildsättning av sig själv. På ett övergripande plan profilerar den sig som hård reformator. Det skruvas fast, skärps till och stramas åt. I bjärt kontrast till alkoholpolitiken som mjukas upp i frejdig nyliberal anda. För att servera alkohol på lokal i Sommarsverige nådens år 2026 krävs varken kök, matlagning eller sittplatser. Moderaterna slår ett slag för sänkt åldersgräns till 18 vid Systembolagets öl- och vinförsäljning. Sverigedemokraterna går till val med löfte om söndagsöppet och möjlighet att köpa kall bira på samma inrättning. Danstillståndet är redan avskaffat och gårdsförsäljning är tillåtet om än med stakethöga restriktioner. Själv saknar jag bara att 0,2- promillegränsen till sjöss slopas. Fast den tillnyktringen är kanske på väg?

Disciplin, ordning och reda å ena sidan. Öppna kranar och mer frihet och fest, å den andra. Valet närmar sig och här några tankar om det.

Jag stör mig inte på de måhända ideologiskt grundade invändningar som delar av Juristsverige har riktat mot regeringens omläggning av kriminalpolitiken. Nöjer mig med att konstatera att man har rätt att tycka olika och att den eviga debatten lär fortsätta om behovet av en offensiv straffrätt för att trycka tillbaka brottsligheten. 

Instämmer gör jag däremot i kritiken mot att regeringen håller väl hårt för öronen när Lagrådet larmar. Hastigheten på löpande bandet i justitieministerns fabrik är stundom svindlande. Lagrådet har i ett stort antal fall anmärkt på bristfällig beredning och varnat för rättsosäkra konsekvenser. En invandrargrupp, till antalet motsvarande folkmängden (cirka 100 000) i min nya hemort Karlstad, hann inte före nationaldagsfirandet få sina ansökningar om svenskt medborgarskap behandlade efter fem år i Sverige. Alla dessa är nu hänvisade till att ansöka på nytt och vänta i ytterligare tre år på bekräftelsen att de är svenskar på riktigt. Oskicket att lagstiftaren smyger upp bakifrån och drämmer folk i nacken med retroaktiv lagstiftning har hittills ansetts främmande för vår rättsstat. Så inte längre. I ärlighetens namn måste man dock medge att enligt svensk demokrati och rättstradition är det väljarna som har sista ordet om kvaliteten och innehållet i rikets lagar, och den makten har väljarna överlåtit till riksdagen. Inte till Lagrådet. Mig veterligen har ingen regering gått till val på att stärka Lagrådets ställning. Man kan motivera det med att folkstyret i så fall skulle försvagas, fast då bortser man från att även rättssäkerheten är en beståndsdel i demokratibygget. Här efterlyses Juristsveriges syn på saken. 

Regeringen gick till val på en stram migrationspolitik. Däremot gick regeringen inte till val på en politik med orimliga konsekvenser. I likhet med stora delar av befolkningen har jag gripits av möten med 18-åringar som genom ett piskrapp fått sitt tillstånd indraget att uppehålla sig i Sverige. Det behövs inte mycket empati för att föreställa sig skräcken att bli utvisad till ett kanske helt främmande land, ryckt från sitt sammanhang, skild från sin familj, sina klasskompisar, grannar och arbetskamrater. Hur hamnade vi här? Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på migrationsministerns empatilösa förklaring: … det kommer alltid att finnas personer som är gränsfall, var man än lägger gränsen, enda sättet att inte ha några gränsfall är att inte ha några gränser över huvud taget.  

Trycket från en mer varmhjärtad folkopinion blev dessbättre för hårt. De enligt ministern ofrånkomliga gränsfallen sägs nu vara omhändertagen genom den tillfälliga ”ventil” som lanserats som en långsiktig och rättvis lösning. Konstruktionen skänker lättnad för de berörda som ännu inte fyllt 21 år och befinner sig här i landet. Men vad med 18-åringarna som i närtid redan har hunnit utvisas? En ”rättvis” lösning borde väl rimligen innebära att också de ges möjlighet att direkt återvända till sina svenska hem? 

Den framtagna lagstiftningen som riksdagen förväntas debattera och klubba i augusti, dvs när valrörelsen kör igång på allvar, är med sina många särregleringar och korsvisa undantag oöverskådlig även för lagkloka. Tunga remissinstanser med Justitiekanslern i spetsen har påpekat att tiden som regeringen ställde till deras förfogande var för kort för att hinna analysera och överblicka eventuella rättsförluster för enskilda. Ett påpekande som Lagrådet normalt ser allvarligt på eftersom det rör en av rådets uppgifter; att granska om grundlagens beredningskrav är uppfyllt. Men denna gång har Lagrådet inga synpunkter. Regeringens förslag lämnas ”utan erinran”. Instansernas initierade invändningar tycks ha runnit av de höga juristerna som vatten på en gås. Lagrådets granskning andas kort sagt uppgivenhet.

Själv blir jag inte kvitt den allt överskuggande frågan hur det kom sig att migrationsministern inte från början kände i magen – eller hjärtat – hur obarmhärtigt fel tonårsutvisningarna skulle slå i de enskilda fallen. 

Moderaterna gör klokt i att göra tydlig avbön innan valrörelsen drar i gång med dörrknackningskampanjer och påhälsningar i valstugor. För man ska nog inte inbilla sig att väljarna i ett aldrig så alkoholliberalt glädjerus har glömt ansiktena på utvisade klasskompisar, grannar, systrar, bröder, söner och döttrar.